#108: En simpel oralitet..

Dit pilar pekar det är dit som folk går. Men är det verkligen så?

Jag har svårt att tro att folk är så enkla som dom vill framstå. Det måste ju finnas ett djup även hos den breda massan. Fast å andra sidan så heter det ju att folk är idioter, och troligtvis så är det väl så. Fast det måste finnas ett hopp om mänskligheten för annars är vi ju så körda så. Är det sant så vill jag inte veta det men vet det nog ändå.

Drömde här för leden om en kyss under ett träd, det var en vacker dröm, en annorlunda dröm för att vara mig. Mina drömmar brukar vara invecklade, obegripliga och mörka. Kan inte låta bli att undra om det betyder något, är mitt liv påväg mot förändring, kommer jag att bli en av dom som bara följer pilarna? Vill jag isåfall det? Det är med en viss försiktighet man går mot framtiden när man stiger upp på morgonen och kliver ur det trygga förflutnas filt och sköljer av sig i nuets varma vattenstrålar för att ge sig ut på äventyr.

Det finns korta stunder av morgondagg, soluppgång, skymning och månsken. Det är inga längre stunder men tänk så mycket dom ger i kreativitet. Men snart finns kanske inte längre ens det. Men en sak är jag säker på och det är att moder jord är seg. Och lyssnar du mycket noga i tillexempel en tyst skog så kan du höra hur hon skriker till er, att ni ska segra eller dö. Det är vår framtid det..

#107: Liksom siden mot naken hud..

Det byggs upp ett avstånd som bara blir längre och längre, försöker hålla det nere men hinner föga ikapp. Hur kan minnena vara så varma och mjuka, liksom siden mot naken hud. Och hur kan tankarna på att hitta tillbaks kännas så överdrivet svåra. Det kan verka obegripligt för den som bara ser på, men det lyser en stjärna mot den svarta bakgrunden i den kalla natten. En tår som faller när blåsten ögat når och mot marken den slår. Är det kanske dags att bara blunda och gå, gå vidare då. Visst skiner solen om dagen men till kvällen kommer spöken, häxor och troll. Det är då som allt bli så klart fast förnekelsen kämpar för att sanningen dölja och smärtan blir total. Och det är i detta ögonblick, i denna sekund av smärta som får en att känna. Känna hur man nästan ser framemot att dö och återfödas, som Jesus Kristus i egen hög person.

Nu när våren är svag och kämpar för sin entré så kämpar vintern emot med näbbar och klor för att hålla sig kvar. Den har inte en chans att vinna men kämpar ändå. Och man kan lätt känna igen sig i sin egna kamp i livet. Fast frågan är om den lider lika mycket av förlusten som vi. 

Det som länge varit dött skola snart åter sprudlat av liv och födas på nytt, giva oss ett hopp om en ljusare framtid. Fast vem ska stå upp för dom trasiga och små..? Speciellt nu när det inte längre finns några SuperHjältar kvar. Jo, eder SuperHjälte finns ju här men han är trött och sliten och föga att lita på. Dom som är trasiga saknar värde och dom små skola bara hålla käften och rätta in sig i leden. Kapitalet vet att deras dagar är räknade och att kapitalismen är döende, så det är väl klart att dom försöker suga ut det sista av vad livet och makten har kvar att ge. Men det finns stunder av ögonblick som är värda mer än kapital, foton som aldrig blev tagna men som hade varit ovärderliga om dom hade funnits, ovärderliga för den som upplevt dem och det speciellt i dessa tidevarv av ensamhet. Jag minns ett sådant ögonblick och hade gett nästan vad som för att kunna få det dokumenterat. Då hade jag kunnat plocka fram det i mörka stunder och besegra min egna vinter. Det var sommar, det var fest och den avslutades med en öl mellan två träd nere vid en å och i soluppgångens sken, en idyll för romantikens dyrkare, men det är flera år sedan nu. Det sliter på själen att tiden mellan lyckan är en evighet. Visst finns det en framtid men den känns långt här ifrån och minnet av dom vänner som lämnat denna jord får en att ställa sig frågan om dom inte gjorde rätt. Nej, jag är inte, men jag kan ändå inte låta bli att beundra deras beslut, rätt eller fel.

Helt plötsligt så uppenbarade den sig framför mig och stod helt stilla mitt i vägen. Den liksom tittade på mig som om den ville förmedla ett budskap, något väldigt viktigt. Själv stod jag där häpen och upprymd av beundran, den talade till mig. Jag förstod inte vad den sa men uppfylldes av alla dessa känslor som den förmedlade ur sin visdom och sin storhet, och det kändes som om jag förstod mer om livets mysterier, fast jag kände mig ändå liten i det stora hela. Och den fick mig att inse att jag ser en tjej, en liten tjej i dig.

Och det är bilden av henne som tänder mig. Men pojken i mina drömmar skriker tyst ut sitt hat, det är bara dig som jag vill ha..

#106: Ett hopp av mirakel..

Nu när döden står på lur så är det kanske dags att reflektera. Reflektera över liv och död, jag har inte förmågan att vara objektiv. En vän gick bort för egen hand, en i en arbetsolycka, en är påväg i kräftans förbannade satans våld. Och ändå står jag här för tillfället frisk och vid liv.

- Vem är du..?

- Jag är döden..

- Har du kommit för att hämta mig..?

-Jag har länge gått vid din sida..

Men gå någon annan stans istället då för helvete. Det finns inget sätt att förhålla sig till döden. Varje dag av liv är en välsignelse, kan man tro men när molnen sänker sig och dom svarta fåglarna, finner sin sinnesro, det är då man ska känna oro. Låt oss se hopp även då det inte finns något sånt. Gud har skapat mirakel från gång till gång, låt oss hoppas på att det sker igen, även då jag inte tror det. Jag kan ha fel, låt oss hoppas på det. Jag står inte ut med tanken på att fler jag älskar ska vika hän. Jag orkar inte, det får mig att överväga saker jag inte borde. Kanske det finns ett ställe jag borde låsa in mig på men vad hjälper det. Även då det inte är jag som borde lida, så lider jag, men inte ger jag upp, åtminstone inte än..

#105: Ingenting är ju oxå någonting, fast inte lika mycket..

Det finns så mycket man vill säga men som man inte kan sätta ord på eller inte vågar i tron på att folk skulle anse att man vore spritt språngande galen. Så därför tänker jag inte säga något sånt här denna gången. Istället tänkte jag skriva lite om just ingenting som ändå kan vara värt att skänka en liten tanke på då och då. Ja, ingenting är kanske att ta i för något skriver man ju om så fort man låter orden flöda. Sedan kan det vara mer eller mindre väsentligt och det olika beroende på vem det är som läser det. Fast o andra sidan så spelar det kanske inte så stor roll vad man skriver om så länge som man skriver överhuvudtaget. Eller kanske det är just vid dessa tillfällena som man borde låta bli att uttrycka sig. Det är vinter, kallt och små jävla virus som anfaller en så fort man går utanför dörren och det gör livet ganska ospännande och inspirationen lyser då lätt med sin frånvaro och inte ens kreativiteten vill närvara. Men ett inlägg ska ju ut trots allt och vad gör man inte för att inte bli bortglömd. Jo, man skriver ett par rader om att man inte har någonting att skriva om och hoppas på att man har mer att skriva om nästa gång. Nu kan jag förvisso inte säga att jag inte har något att skriva om men skulle jag skriva om det här så hade ni blivit så chockade att ni slutat att läsa denna blogg och det vill jag ju inte, måste ju hålla kvar dom få läsare jag har. Men om man ingenting säger så har man ju ingenting sagt även om man med det uttalandet säger väldigt mycket och det utan att säga någonting. Så låt oss åtminstone skriva om något så att inlägget inte blir helt och hållet om ingenting. Låt oss prata om kärlek, fast vad finns det att säga om något så profant som kärlek, just ingenting då kärleken är ett påhitt av fantasin och därför bara något som man tror på för att man blivit inpräntad av det i sin barndom, nä det kan vi inte prata om. Men då testar vi hat, men även det är något vi blivit itutade som barn. Det är nog bara att inse att allt som vi tror betyder något bara är tankar ur vår sjuka fantasi. Och om våran sjuka fantasi passar sig nog inte att skriva om här så vi får nog nöja oss med att skriva om just ingenting denna gång..

#104: Innan årets sista timmar gör sin entré..

Det är tidig morgon, det är årets näst sista dag. Molnen ligger tunga och skymmer solens strålar från att nå fram. Jag strosar runt i ett regnigt och ödsligt Ronneby. Avsaknaden av människor och fyllda lokaler gör att ensamheten känns lite mer påtaglig än vanligt. Mitt hjärta är sedan länge mer som en sten än av kött och blod, men mjuknar till lite när minnena tittar fram. Se, det var där som du lämnade mig och där runt hörnet skapade sedan magi en hel natt. Och där tre hus bort träffades ni och då fick vår saga ett plötsligt slut. Men det var längesedan nu och livet gick vidare mot nya äventyr.

Ser mig lite som en geting i mitt nästa liv med en panisk skräck för mig själv och med social fobi, sökande blott efter närhet. Men lockad av söta ting så fastnar man lätt i köttets lustar, och så hotar dom mitt liv. Misshandlad, hatad och avskydd, försöker att fly men slår istället huvudet i fönstret, om och om igen. Jag ser friheten där utanför, det är dit som jag vill till blommorna på sommarängen, skogarna och sjön, till nakenheten och att blott få vara blottad för sig själv. Och det långt ifrån dömande blickar som får en att känna att man är just, ingenting. Men flaskan min vän, du finns alltid där för mig, så även ikväll..

- Gott Nytt År..

#103: En undrar om en ska fortsätta, eller ge upp..?

Han såg på henne med en blick som från en som just vaknat upp ur en koma. Och det han såg var inte till hans fördel, hennes blick var helt tom och utan åtrå, till och med utan kärlek. Den glöd som en gång lyst i hennes ögon var sedan länge både slocknad och kall. Vad han gjorde för fel visste han inte men att det var hans fel förstod han då han var man och det är alltid mannens fel. Han gick vidare och sörjde ett tag men gick sedan av mot nya äventyr. Ingen kvinna var värd att slösa tid på, så tyckte han. Men det gnagde ändå i hans inre, hon var ju den han ville ha och varför skulle han inte få henne, det kunde han inte förstå. Han gick till Coop för att köpa sig lite mat och där bakom hyllorna såg han henne, ett sken av ljus utstrålades över hennes väsen. Han visste att han var tvungen att börja jaga fast han var inte den jagande typen. Var det okej att låta henne jaga eller stred det mot hela kärlekens hierarki? Han visste inte, men han kände att det var hans plats att bli jagad och inte att jaga. Kanske var det fel tänkt av honom men vem var han att ge efter för känslan som han fått av Gud eller någon annan högre makt. Men hur skulle han nu få henne att jaga honom, och hur skulle han kunna undvika att bli fångad, när det var allt han ville bli..

#102: Gör livet bara ont när man andas..?

Att inte skrämma upp personer och ändå vilja ha en dialog om att man mår dåligt verkar vara en omöjlighet. Säger du tillexempel att du är självmordsbenägen så får dom panik och tror att du bara söker efter uppmärksamhet eller så försöker dom få dig att söka psykisk vård även då det inte är det du behöver, för du vet att du är psykiskt frisk eller lika psykiskt frisk som alla andra, kanske man ska säga. Och om man nu kommit så långt som till att man har hittat någon som man känner att man kan lita på och vill öppna sig för om sitt mörker, hur ska man då få dom att förstå när man inte ens själv förstår varför man känner så som man känner. Och hur vet man att dom verkligen vill lyssna på ditt osammanhängande svammel? Det är lite som om ett svenskt barn som inte har lärt sig läsa än skulle försöka sig på en instruktionsbok om just hur man lär sig att läsa, fast den är skriven på arabiska och det av en dansk. Helt obegripligt helt enkelt, men kanske nödvändigt att förstå för att kunna lösa problemet. Jag menar, man har nästan allt man kan önska sig av livet både fysiskt och psykiskt, allt utom just den där lilla detaljen som man ändå har flyktigt lite då och då, lyckan. Och om nu allt är solsken och fågelsång, hur sätter man då fingret på vad det är för mörka moln som fördunklar allt det som bara borde bestå av ljus? Det kanske är som dom säger att det alltid finns någon där som är villig att lyssna, men då krävs det ju ännu mer av den som ska försöka sätta ord till sina abstrakta tankar och riskera då att framstå som en total idiot när denne inte lyckas med detta. Och kommer troligtvis att må ännu sämre på grund av det. För dessa människor är varje dag en kamp som aldrig verkar ta slut och det mot dom svarta fåglarnas vrede. Hur länge orkar man kämpa mot något som man inte vet vad det är man kämpar mot och detta gång på gång och om och om igen, innan man ger upp? Men framför allt, vem fan har tid att ta tag i andras problem när man har sina egna? Och hur vet man när det är dags att ge upp..?

#101: Om nu sanningen måste fram..

Doften av sommaren börjar sakta att tyna bort och jag vet att det är långt tills nästa gång, det är det alltid. Men å andra sidan så ger det en också tid att tänka och fundera på sådant som man annars inte i solen har lust att tänka på. Men sanningen måste fram och det till varje pris. Jag är en bluff, precis som du och du och du och alla andra. Vi lever våra falska liv i tron om att dom skulle vara äkta. Vi klär oss i roller och fantasier i tron om att ingen skola genomskåda att vi inte duger. Det är helt sant att vi inte duger och idiotiskt av oss att tro att vi kan dölja det. Visst är styrka en svaghet men för den skull betyder det inte att svaghet skulle vara en styrka. Du är varken mer eller mindre än någon annan. Även du har brister och fel, men även sånt som är rätt och riktigt. Du lever och borde vara nöjd med det även då världen inte är ett paradis. Det finns ingen frälsare, man måste själv skapa sina öden och leva med sina beslut i evigheter från då dom skapades. Ibland kan den mörka stigen mynna ut i en bered och ljus väg, ibland gör den det inte och om man går på andra hållet så kan det helt enkelt vara som så att den breda och ljusa vägen tynar bort och övergå till den mörka stigen. Alla ljuger eller vinklar sanningarna om du så vill men ingen är ärlig rakt igenom. Visst, vissa av oss släpper små fragment av ärlighet och tror att vi är uppriktigt öppna. Det är bara en illusion. Vissa tänker på andra men sätter sig själva i första rum. Nä, inte vissa utan alla och dom som säger annat är väldigt duktiga på att lura sig själva och dom som går på det är enormt lättlurade. En gissning från min sida är att meningen med livet är att dö. Eller som Ronny Eriksson en gång sade: Alla ska vi dö en dag, alla andra dagar ska vi det inte. Eller något liknande, men så har den mannen sagt fler vettiga saker än någon annan jag känner till.
Det är svårt att sova när drömmarna är mörka och onda, det är svårt att vakna när dom är ljusa och ljuvliga. Men sova måste man ju och somnar gör man förr eller senare oavsett om man vill det eller inte. Jag minns en dröm som fastnade i en loop och jag kunde varken komma vidare eller vakna upp, jag var fast. Det var en konstig upplevelse som jag hoppas på att slippa uppleva igen. Undrar om tiden har något med drömmandet att göra. Fast nu handlade det ju inte om tiden eller drömmar, utan om lögnen. Vissa av oss är vackra men dom äro inte mången, för den stora massan är fruktansvärt fula och utan timmar framför spegeln och en massa skönhetsprodukter så blir lögnen till en sanning och ångesten ett faktum. Skönhet kommer från insidan säger kanske ni då, men det är bara delvis sant. För utan yttre skönhet så fyller den inre inte någon funktion. Jag kan förstå dom som tycker att allt vackert måste dö. Jag kan förstå det men håller inte riktigt med dom. För det är ju skönhet (även om den bara är fejk) som driver livet framåt. Men även dom vackra kommer att bli fula inom sinom tid, om det nu kan vara till tröst för någon. Blommor blommar ut och vissnar ner, men det är väl det som är livets gång..

#100: 15år av oralt svammel och en massa kamouflerade sanningar..

När orden tappar fotfästet och far iväg i ett kamouflerat svammel, så är det bara sanningen som döljer sig där långt inne i dom mörka och dunkla meningarna som oftast är ämnade för någon speciell men som ändå aldrig kommer att förstå det som försöker förmedlas. Ibland handlar det om hat och avsky och ibland om känslor och ren kärlek. I andra fall så är det bara saker som behöver komma ut ur systemet. Vissa inlägg är seriösa och andra bara för att roa läsaren, men aldrig utan budskap, tro inte det. Allt är inte bra och mycket är riktigt dåligt men det finns en del guldkorn om jag själv får tycka, och det får jag. Allt är ocensurerat och liksom livet har det dalar och toppar men finns ändå där. Min filosofi bygger på att än hur dåligt det må vara så om jag har publicerat det så har jag, även om jag kanske inte alltid kan stå för det efteråt, men man har väl rätt att ändra sig.
För 15år sedan på dagen skrevs det först inlägget i denna bloggen och det var kanske inte det bästa. Men det var trots det viktigt då och är fortfarande det åtminstone för mig, man skulle kunna säga att det har format mitt liv till vad det har blivit och även denna blogg (en helt obetydlig blogg och med alldeles för få läsare, fast ändå läsare från världens alla hörn (förutom Norge då och Kina, fast Kina är ju förståligt då den av staten är blockad där)).

Men det finns minnen även från innan denna bloggen, minnen som är viktiga för att förstå varför jag hamnat här där jag idag är. Det är kanske inte så viktigt för er men för mig är det viktigt. 

Allt började med min morfar (som jag förvisso aldrig har träffat). Han var en god människa med värderingar som enligt mig var rätta och riktiga och framför allt värderingar som jag kan stå för än idag. Det finns i och för sig en liten risk att han även hade värderingar som jag inte kan stå för men dom har jag i så fall aldrig fått höra talas om tills dags datum, och då måste jag ju utgå ifrån att han inte hade dom. Det är ju trots allt hans gener som jag är uppbyggd av även om dom nu mera har blandats ut lite. Och även då han inte direkt har något med mitt skrivande att göra så har han lagt grunden för vad jag tycker är rätt och fel och det mina vänner är vad det handlar om. Man måste alltid stå upp för dom som är svagare och dom som inte har det lika bra som du och jag. Det är en enkel regel att följa och så länge man följer den så är man en SuperHjälte. Jo, jag har också brister och fel men jag försöker och det är det som räknas. Det är bättre att förlora en strid än att aldrig ens deltaga.

Så här i det hundrade inlägget och efter femton år (det är längre än mågen av dom största bloggarna) så borde man kanske tacka sina förebilder och dom som gjort ett intryck på sättet man skriver. Men då dyker nästa tanke upp, tänk om dom inte vill bli förknippade med mig. Fast varför skulle dom inte vilja bli det, jag är ju en ganska snäll och trevlig person med vettiga åsikter (om jag får säga det själv, och det får jag). Så om dom nu mot förmodan skulle läsa detta och verkligen inte vill vara omnämnda här så lovar jag att gå ifrån mina principer och plocka bort deras namn, om dom ber mig. Men som ni förstår så finns det mången hundra namn att droppa här, så jag ska försöka hålla mig till dom som ni kan känna till och ett par som ni kanske inte vet vilka dom är men som måste nämnas för att jag känner att det är viktigt. Så låt mig därför säga tack till:

Johan Johansson, Stefan Sundström, Olle Ljungström, Johan Anttila, Ronny Eriksson, Åke Bylund, Thorsten Flinck, Dan Hylander, Björn Afzelius, Thomas DiLeva, Iodine Jupiter, Anton Remelin, Douglas Adams, Robert Smith, David Lynch, Daniel Åman och så förstås den viktigaste av dom alla (inte för att dom omnämnda inte är viktiga, det är dom men hela grunden till mitt skrivande lades av) Ronny Carlsson. Han må vara bortglömd av många men aldrig av mig och jag önskar att jag fått träffa honom innan han gick bort. Nu har jag säkert glömt en sådär etthundrafemtio namn som borde skrivas ut här men mitt minne är inte vad det varit så tyvärr, ni blev inte omnämnda här idag men det betyder inte att ni varit oviktiga, kom ihåg det. Och så vill jag ju så klart tacka alla bloggens läsare från hela världen och hoppas ni fortsätter läsa dom kommande femton åren. Och ett alldeles speciellt tack till mannen som håller mitt skrivande (kanske inte i bloggen men iallafall) på en värdig nivå, min vapendragare, vän och kamrat, Mikael Sandström.

Så om ni nu vill knäcka koden och luska ut vem jag verkligen är och hur jag fungerar så har ni chansen. Studera bloggen, läs mellan raderna och studera ovan nämnda personer så borde ni kunna lösa pusslet som är jag. Är ni helt ointresserade av hur jag är funtad och bara vill läsa det jag skriver så behöver ni inte studera ett skit av detta, utan bara njuta av orden.

Det är lätt att, eller lätt är kanske fel uttryck men det är inte jättesvårt att förstå hur personer fungerar om man bara får tillräckligt med tid att studera dem. Visst, det finns alltid obegripligheter som man aldrig når hur mycket man än gräver i deras sinne. Men i det stora hela så kan man ändå förstå hur dom känner, tycker och tänker och vad som driver dem. Och deras ögon avslöjar alltid mycket mer än dom önskar säga. Men för att inte skrämma iväg dem så håller man en hel del av känslorna man uppmärksammat för sig själv och objektet i fråga misstänker ingenting. På så vis kan relationen fortsätta på ett för båda parter tillfredsställande sätt.

Sedan finns det alltid en person som man aldrig begriper sig på hur mycket man än försöker och hur mycket tid man än lägger ner, kämpar, gräver och söker. Visst, andra kanske tycker att man är ganska enkel att få grepp om men jag undrar om dom verkligen förstår mer än det lilla som finns på ytan. Kanske, kanske inte, men jag känner ändå att jag aldrig har fått grepp om hur jag själv fungerar, och detta trotts att jag lagt ner flera tusen timmar på det. Jag finner alltid låsta dörrar till mitt inre, vissa går att sparka upp andra går att dyrka men en del av dem förblir låsta och så finns det dom dörrarna som man inte ens vågar känna på av rädsla för att det ska väcka dom svarta fåglarnas vrede. Men behöver det vara så, borde man inte känna och kunna lita på sig själv så pass mycket att man vågade vara helt öppen och ärlig i sin ensamhet iallafall..? Tydligen inte. Och vad är det som gör just mig så svår, eller är det som så att alla människor bär på så mycket konstigheter som ingen, inte ens dom själva kan förstå och är det då som så att man bara tror att man har koll på de objekt man studerat men i själva verket har man bara skrapat lite på ytan och vet mindre, mycket mindre än vad man tror..? Jag måste sluta tvivla på mig själv.

Och som avslutning, vad vore väl inlägg nummer 100 utan en dikt som inte må vara färdig och utan titel. Kanske inte det bästa jag skrivit men något utöver det vanliga måste ni ju bjudas på så här efter 15år.

Du får mig dit du vill

om nerladdningen

är över 56 kilobyte

Låt mig bara få tillgång

till ditt privata nätverk

Heta gömda filer

med inbäddade virus

farliga som glödande kyssar

mot läppar så mjuka

Så lyckas du driva mig

mot sensuell vansinnighet

Men täckning saknas

kan inte nå numret just nu

En storm som ur vansinne rasar 

ett antivirus angrepp, ett rus

Jag kopplar ner, startar om,

 och allt är över för denna gång..

Och som ett ps. eller en andra avslutning (eller kalla det vad du vill). Jag måste ju få säga ett par ord om politik (om inte annat så för att det alltid retar någon), det går inte att undvika. Jag vet att ni tycker att det är tråkigt men det är ju så viktigt så håll ut, det är bara tre meningar och det går fort att läsa.

Död åt nazismen och låt oss krossa Sverigedemokraterna, nazister som dom är. Ja, jag vågar säga det, dom är nazister och rasister. Dom kan måla sig i regnbågens alla färger om dom vill (fast det har jag svårt att tro att dom vill), men hur mycket dom än försöker så kan dom ändå inte dölja den äckliga bruna stanken..

- Tack för dom här femton åren och tack för ordet..

Nittionio är ju aldrigt riktigt helt hundra..

Förr ställde han sig alltid frågan om man kunde bli mer ensam än såhär och nu visade det sig att man kan det. Det finns inte mycket kvar nu, inte ens någonting att drömma om och då har isoleringen inte ens börjat, på riktigt. Men eder SuperHjälte räds inga virus, han räddar prinsessor och prinsar på löpande band. Ja, inte bara kungligheter utan även dom som inte betyder någonting, alla nödställda är hans mål men dom är så många så han hinner inte riktigt med. Liksom som när det börjar gå lite för fort på tetris® och man får panik och, sedan är det kört. Det senaste äventyret handlade just om hur han bland monster och demoner kämpade för att rädda den kanske viktigaste personen i världen. Nej, det var varken påskharen eller Min Fru (som jag inte har träffat på mycket länge, viket i sig är synd för hon är en underbar person. Men hon spelar en viktig roll i denna historien så det är ändå okej). Allt började tidigt en lördagsmorgon när han kom på sig själv sittandes naken på en sten mitt i en å med en fiol och en videokamera. Då insåg han till sin stora fasa att han varken var snygg eller kunde spela fiol. Denna insikt sårade honom litegrann och då mest att han inte kunde spela fiol. Men han vandrade hemåt och försökte komma på hur i hela friden han hade hade hamnat där och varför han valt just en fiol som sällskap när han ändå inte kunde spela på den. Svaren uteblev. Skogen var tät och han kände sig förföljd, kanske var det hans ärkefiende eller någon ilsken älg som var hungrig, så han beslutade sig iallafall för att klättra upp i ett träd och gömma sig en stund. Väl uppe i ett noggrant och väl utvalt träd så ser han att det redan sitter någon där, en vacker ung och lättklädd kvinna. Det blev en liten tryckt stämning då han inte kunde låta bli att stirra på henne. Inte mången ord blev sagda på en hel evighet. Men hon var vacker tänkte han när han plötsligt ser hur grenen hon satt på gick av och hon trillade ner och sprang iväg. Nu var han ensam kvar i trädet. Undrar om det var henne han skulle räddat, tänkte han en kort sekund innan han började fundera på färgen brandgult. Det var en vacker färg tyckte han, fast han vågade inte riktigt erkänna det för sig själv eller för någon annan. Men tanken är fri försökte han intala sig. Det var dags att klättra ner och vandra vidare. Väl nere på fast mark igen så tog han sig vidare genom snår och sly. Timmarna gick utan minsta äventyrliga upplevelse och tankarna skenade iväg. Det börjar skymma sade han för sig själv och stelnade till. Där framför honom bara en armslängd bort stod han nu öga mot öga med en Fladdermusmyra som var gigantisk och hade en kropp som en spindelråtta. Och just i detta ögonblick kände eder SuperHjälte sig så fruktansvärt liten och rädd. Han tittade på monstret och mumlade för sig själv något om att varför det alltid var han som skulle rädda alla andra och aldrig någon som kunde räddade honom. Men innan han han avsluta meningen så dök Min Fru upp lika strålande och vacker som alltid och med ett leende som kunde få isberg att smälta på sekunder. Hon skrek HALLÅ DÄR! och spände ögonen i besten som genast sprang gråtande där ifrån. Sedan kysste hon honom lätt på kinden och försvann lika snabbt som hon kommit. Men kyssen var magisk och fyllde hans hjärta med blommor och fjärilar, målade hans dystra sinne i en nästan helt brandgul färg och han bara log sådär fånigt som bara en lycklig misslyckad hjälte kan le. Han sträckte på sig och dansade vidare genom skogen, över sjön bort mot berget utan ett enda bekymmer i världen. Sedan hände det en massa mer spännande och dramatiska saker. Men allt slutade väl och eder SuperHjälte räddade den kanske viktigaste personen i världen. Och nya äventyr stundade där i fjärran och ensamheten kändes nästan som helt bortblåst och ett flyktigt ögonblick av lycka hade uppenbarat sig..

Små krossade drömmar..

Nu har grillen brunnit ut och solen tagit farväl, och jag som ville att den bara skulle stanna kvar. Men visst, ingenting varar för evigt, allt kommer och går. Man ska hålla sig så långt ifrån lyckan som det bara är möjligt, sanna mina ord. Det är så lätt att fastna i saker som man inbillar sig när man känner sig lite ensam. Och det känns som man fått en släng av storhetsvansinne bara för att man tror att solen skulle välja att skina över just mig, varför skulle den göra det.? Det är som med allting annat här i livet och allt man vet är att man ska dö. Men varför, varför skulle inte jag någon gång, åtminstone bara för en natt få dränkas i månens silversken och få bli ett med lyckan.? Istället för att behöva fundera över att dränka mig i ett grått, trist och kallt hav.? Nu är ju frågan om det handlar om hjärnspöken eller om det är på riktigt. När drömmarna du drömmer aldrig slår in så borde du kanske välja att drömma mindre storslagna drömmar. Glöm aldrig att du är just ingenting. Men efter solsken kommer regn och regnet spolar förhoppningsvis bort våra synder och ger oss en möjlighet att på nytt växa oss starka. Så solen är inte allt här i livet, det finns fler viktiga ting som också har betydelse. Om man tänker så tillräckligt länge så börjar man kanske tro på det förr eller senare, eller inte. Spelplanen förändras och man måste anpassa sig till dom kort som ligger, för annars förlorar man hela spelet. Och förlora tänker jag inte göra, inte utan att göra en storslagen sorti först, och den har jag inte hunnit planera än. Efter regnet kommer solskenet förhoppningsvis åter och då börjar allt alltid om och om och om och om igen..

Kravbananer, solsting och rock n roll..

Det ställs många krav på oss människor idag. Man ska äta sunt och rättvisemärkt. Man ska visa en välmående fasad utåt trots att allt känns skit. När sedan helgen kommer krävs det att du är snygg, sexig och knastrig vinylsingel. Trots dessa attribut är kontentan att ensamheten förblir din enda vän. Om än en lojal sådan. Det kan tyckas att synsättet är svart och tungt när man i dessa tider talar om gemenskap. Det är helt korrekt tolkat. Färgglatt har aldrig varit våran melodi. Blomstertider nalkas, vita mössor kommer flyga i luften, falsksången ska ljuda och framtiden är lika strålande som Tjernobyl en gång var. Prästkragar mässar och åhörare stressar, Moder Jord och Fader Vår sliter och står i och för oss med pollenallergi blir himlen till ett helvete..

Påskharen på finbesök..

Påskharen och jag sitter och super idag, ägglikör ska det såklart vara och lite lsd så att färgerna stannar kvar. Vi är djupa och förklarar om och om hur vi tänker om helt banala saker och likt repriser som sänds igen och igen på någon dålig reklamkanal, men timmarna går och glasen fylls på och på. Det är en sorgens och en lyckans dag, då Jesus på korset dog och till himmelen for men bara för att komma tillbaks, men givetvis kunde han då inte vara med här idag på grund av resan så klart. Judas kom förbi en liten sväng men bara för att se om det fanns något gottigt skvaller som han kunde sprida vidare på stan, så han fick gå. Kvällen flöt på trots bristen på kvinnlig fägring och vackra bröst. Haren fick sedan en snedtändning, blev våldsam och slog sönder allt av värde medans han skrek "Kapitalist, nu ska du dö" och jag blev, tro det eller ej lite rädd och gömde mig i en garderob tills han lugnat ner sig och världen slappnat av litegrann. Då kom jag ut och vi fortsatte att dricka och njuta av allt som ett isolerat liv kan bjuda på. Stjärnorna lyste i miljontals fast vi såg ännu fler, vi diktade tillsammans tills orden tog slut. Då började vi sjunga gamla Tyska schlagers men det lät för jävligt det hörde både han och jag trots att vi var plakat. Men det sket vi i och sjöng vidare ändå. Och när det mitt som det var blev tyst som i en grav så hade vi gått i däck båda två och det var nog bra, för imorgon är det en ny dag..

-Glad påsk kära vänner och alla ni andra..

Längtan efter närhet i beröringsskräckens tidevarv..

I en tid av ovisshet och stängda gränser blir man lätt rädd att spriten ska ta slut och att man tvingas stega till systembolaget för att lägga sina surt förvärvade slantar där och sedan behöva oroa sig över hur man ska ha råd med mat. För utan mat kan man inte bjuda någon man tycker om på en romantisk middag för två med vin och levande ljus, i förhoppning om att men ska få komma till den kvällen. Men det brukar ju ändå sluta med att man hamnar i soffan med flaskan och en skvätt ångest när man sedan vaknar i sin ensamhet. Fast i dessa coronatider så är ju chansen till närhet ändå nästan noll. Och närhet kan ju i sig vara ganska överskattat. Ja om man inte får den av någon som man vill ha den av för att dom inte förstår att man vill ha den av just dom eller så förstår dom men vill inte ha den av dig. Det är svårt med kärlek när det inte är lätt. När du sitter på en stol och hon ställer sig framför dig och med kärleksfull stämma allmänt konverserar så är det ända du kan tänka på, hur mysigt det skulle vara om hon satte sig ner i ditt knä och kysste dig med sina mjuka läppar. Det är tur att man har fantasi och drömmar för annars hade livet lätt blivit tråkigt. Eller när någon offrar något för att få träffa dig och det sedan inte leder någon stans, undra vem som blir besviknast då.? Troligtvis jag. Men våren kommer med hopp och kanske lyckan denna sommar kommer stå mig bi och att någon av ett fåtal lägger sin tid på att tråna efter mig, och att jag förstår det. Men det kanske kan bli svårt i denna beröringsskräckens tid med virus och samtyckeslag..

Om nu och kommande tider..

Låt oss känna hur det känns när våra känslor rasar i en känslostorm utan djupare känsla. Se det som så här, en ensam svart fågel som obemärkt flyger förbi är i sig inget hot mot mänskligheten. Men en störd ensling med avsaknad av empati skola ses som en stor risk att skapa kaos för den stora massan. En skönhet kan däremot glida genom livet med en miljon möjligheter utan att för den skull bära på något gott över huvudtaget. Det är så du känner igen ondskan. Det må vara sant att det vackra alltid är det dödligt giftiga och att det sexuella utnyttjandet av kroppar i plågade skrik måste få ett slut, även om det kan vara svårt när lusten tränger sig på och även då du blir kränkt gång efter gång under njutningens korta tid. Man får helt enkelt välja glädjen och ta det som en man. Förmågan att se in i någons ögon och lyckas tolka det man ser blir svårare och svårare ju mer den ögonen sitter på betyder för dig. Hur ser lyckan ut.? 
Eder superhjälte må vinna hjärtan efter hjärta men så fort han hänger hjältemodet på väggen så blir ensamheten åter en vän, någon som lyssnar, tröstar och roar när natten känns tung. Ingen sol skiner året runt och kvinnan kan fortsätta att vara ond. Själv är jag ingenting om ingen behöver mig, och det är det tydligen ingen som längre gör, men snart är våren här och då spelar vi utefter dom kort som redan ligger och förhoppningsvis vinner vi vår storhet åter. Det finns alltid en framtid att brottas med och nya själar att bekanta sig med..

Allt börjar med ett ord..

Allt börjar med ett ord som blir till en känsla som väcker en idé till liv. Tankarna gror och utvecklas och till slut så blir det ett tvång. En stilla natt går det överstyr och allt tar slut. Du avviker från ett normativ och med en utmärkande stil. Inte ens på ställen där du trivs passar du in. I livet utanför får du inte vara med. Till och med dina vänner håller dig på avstånd och när dom utnyttjar dig så känner du ett hopp som snabbt tynar bort. Du kanske till och med älskar det. Så dra för gardinerna och reglera dörren, dom vill dig ändå inte väl. Paranoian växer, ångesten skriker att alla hatar dig. Men där bakom hörnet, i ögonvrån skymtar lyckan fram som en suddig figur. Hon lovar dig kärlek och rikedom men bara om du tar dig vidare till nästa nivå. Och där i framtiden ligger landskapet öppet med fria vyer i solsken, stränder och hav. Fjärilar i magen är något du bör njuta av så länge möjligheten finnes. Livet går upp och sedan går det ner för att sedan gå upp igen. Du ser kärleken men blundar för den som håller dig så kär, ett val som står dig fritt att göra men bara i vetskapen om vad du missar då. Det finns inget viktigare i livet än dom som vill dig väl så respektera goda människor och vänner men förakta alltid dom som tror att dom är för mer än andra och dom som förtrycker svaga. Önskar att världen var till för alla så som jag är till för dig..

Kronanmännen får diamantfeber..

En bister vinterdag i det kyliga fosterlandet Sverige drabbas Kronanmännen av diamantfeber och blir Bambisar på hal is. Vilka är då dessa herrar frågar ni er kära läsare? Ja, man skulle enkelt kunna uttrycka att det är två sköna lönnfeta antihjältar i sina bästa alternativt sämsta år. Dessa herrar hyser en stor passion till att vandra och betrakta atmosfärer i diverse köpcentrar och gallerior när de inte storhandlar på något Apotek. Idag sammanstrålade dessa båda män i en sydsvensk stad, den ena av dem anlände precis hemkommen efter ett besök i Peking. Den andre efter en vårda-mig-ömt-vistelse direkt ifrån bädden. I deras jakt på nya äventyr hade de nu funnit en ny kronjuvel kallad Diamanten.

I vanliga fall brukar normala människor kunna röra sig obehindrat på golvytor som finns i byggnationer av den typ som Kronanmännen dyrkar. Men ack ve, vad våra hjältar och deras medmänniskor bedrog sig. Likt Bambisar på en hockeyrink gled sig köpcentrets besökare fram på dess högblanka och såphala golv emot sina slutdestinationer.

Vad är då poängen med denna text? Ha alltid skridskor och isdubbar med om du ska shoppa och vill slippa dyra sjukhusräkningar. Man vet nämligen aldrig vad som lurar bakom hörnet, vad ödet har gipspaketerat åt dig eller vad som väntar innanför köpcentrets lockande dörrar. 

-Välkommen till kapitalets Pärleport!

Må syndaren straffas..

Det rasade ett oväder men i dina ögon skiner solen. Det krävs så lite för att lyckan ska vara gjord och ännu mindre för att den ska vara ogjord igen. Det man ångrar, ångrar man och ångern är det som driver livet vidare. Och om nu själen lever vidare så undrar man vad ont man gjort innan man hamnade här. Är det kanske döden som är livet och livet bara ett väntrum.? Det skulle förklara en hel del om det vore så. Dimman lättar över den förtrollade sjön och två som berusade älskat natten lång börjar vakna till och vandra där ifrån. Det börjar regna innan dom kommit hem, var och en på sitt håll. En med någon som väntar och en som önskar det, men mot ingen av dom tre lyckan ler. Borde ärlighet vara ett mål även om du blir övergiven då. Det är svårt att leva i en lögn när lögnen lever sitt eget liv. Lätt att läsa andra när du inte vill läsa dom, men dom du vill förstå känns som böcker på ett okänt språk. Men vilket språk är du själv skriven på.? Kan man inte begripa hur man själv är funtad, hur ska man då andra kunna förstå. Drogad, det är så lätt att bli drogad av sprit eller kärlek kanske ett piller eller två men det hjälper ändå inte mot smärtan du lider av. Gud bringa föga nöjen i att straffa syndaren även då han måste straffas. Han skola enligt herrens ord stenas eller korsfästas på grund av det som författaren tyckte var fel. Det finns ingen plats i vår värld för dem som inte är som alla andra. Nu börjar solen titta fram och ditt väsen växer sig starkt igen..

Likt regnet faller han ner..

Om jag säger att mitt liv kan likställas med ett geléhallon liggandes under soffan. På kvällen kan man skymta den i skuggan av en tråkig glödlampas sken och den blir likt minnen från en svunnen tid. Och likt regnet faller han ner och dropparna blir till vackra minnen ända tills dom vid nedslag krossas och blandas till en pöl. En kråka flyger förbi strax innan den nya dagen gryr och i fönstret syns hans spegelbild mot den svarta bakgrunden, han ser trött och sliten ut. Rakbladsvassa känslor skär inifrån och ut och den glödheta bitterheten utifrån och in, nästan lika plågsamt som när du honom svek. Då som nu låg isen tjock och blank, lyckan kändes likt våren evigheter här ifrån. Svidande drömmar passerar i slowmotion, rörliga bilder av en tid som nu är förbi. 

Allting har en början och ett slut..

Efter många om och men så sker då äntligen vårt första inlägg. Mest bara för att vi vill ge ett livstecken ifrån oss. Vi finns och alltså existerar vi. Med några stapplande ord och några fumliga fingertryck ger vi oss ut på vandring i livets teater, ett skådespel som smakar både sött och surt. Ibland svider det och andra stunder bjuds det på njutning..

En blottad själ..

Tänk om man vågat följa sitt hjärtas sång, tänk om man inte vore så feg och rädd. Undra vart livet hade fört en då. Kanske lyckan hade belönat eller så hade man fått lämna stan. Fast det hade kanske inte varit fel att lämna allt och börjat om uppe i Norrland precis som jag alltid velat. Men vem vågar bryta upp och lämna trygghet och invanda vanor. Antingen ger man allt och går all in eller så förblir man en misslyckad man med ånger över sånt som man inte gjorde fast man borde. Jag vet inte riktigt varför jag stannar kvar här. Om ingen ber dig att stanna kvar, varför har du inte lämnat stan redan då. Ja, det är ju i och för sig en bra fråga, men gamla vanor är svåra att bryta. Natten sänker sig över skogen och trollen ställer till med fest och jag är inte bjuden men jag kan höra hur underbart kul dom har och bli lite avundsjuk och förbanna dem över att jag inte får vara med. Men tänk om drömmar var verklighet och verkligheten var en dröm, hur lycklig hade inte du varit då eftersom jag givit mig till dig på dina villkor och inte ställt några krav. Men nu är verkligheten verklighet och drömmen bara en dröm. Hur ska jag få dig att förstå vad jag känner utan att säga det till dig..? Känner du likadant eller känner du ingenting, jag kan inte riktigt läsa dig, förblindad av hopp och önskan.. Min fru..? Nä, hon lever med en annan nu så henne behöver du inte oroa dig för, inte min älskarinna heller. Jag har bara ögon för dig, åtminstone för nu och det är allt som jag kan lova. Varken mer eller mindre men å andra sidan så är det ju bara nu som gäller, förr är förr och sen är sen men nu är nu. Jag bloggar och skriver men förstår du att det är dig jag skriver om.? Jag är inte så säker på det, men jag vet inte så klart. Kanske läser du och förstår precis allt men låtsas som ingenting eller så är du helt ovetandes, och spelar det då någon roll..?

Helt ur sitt sammanhang..

Så skulle man då äntligen slippa sitt tunga öde. Vandringen började slita på både kropp själ men där bortom horisonten skymtade den gamla världen. Jag var nästan framme nu även om det var långt kvar och vinternattens kyla var bitande. Vargarnas ylande kom närmare och närmare och björnen flåsade mig i nacken, alla ville skända min orena kropp, alla ville slita mig i stycken. Jag var tvungen att hitta en fredad plats där jag kunde få pusta ut och vila en stund, samla mina tankar. Tänk om jag inte var önskvärd hemma i byn eller om jag inte finner ro där. Tänk om jag måste svika dig igen och ge mig ut på nya äventyr. Jag var rädd och sprickorna i den torra jordskorpan uppmärksammade mig på mina egna sår, dom var inte vackra. Äntligen fann jag ett hål i marken där jag kunde finna skydd mot kylan och låta styrkan återvända, jag kröp ner och väntade. Snart stiger vårsolen fram och då fortsätter min vandring och till sommaren har jag förhoppningsvis nått mitt mål, där du står och väntar på mig med förlåtande blick och med öppna armar. Och min förlorade själ finner äntligen ro. För jag är så trött på tidens hån, så trött på allt bråk..

En onödig grav..

Hon förlorade sin oskuld på en festival, mot sin vilja. Förövaren kände inte någon skuld, bara stolthet över sin erövring. En lycklig kväll som slutade i tårar. Var fanns superhjältarna som skulle rädda henne, vart fanns jag. Hon hade hoppats in i det sista men ingen kom. Lämnad ensam till ett öde värre än döden. Hon stod på järnvägsbron och väntade på att det skulle komma ett tåg, hon valde mellan det och rot’n å. Vem skulle tro henne när hon var klädd så, vem skulle stå på hennes sida och framför allt, vem skulle kunna älska henne, besudlad som hon var. Dom salta tårarna var det ingen som såg och tankarna förblev hennes egna. Var fanns Gud, eller var detta ett bevis på att han inte fanns. Har du märkt att en ensam alltid är svagast när hennes ensamhet växer sig stor. Tiotusen besökare och inte någon som gjorde något. Vänner, familj märkte föga. Förövaren gick fri. En ung vacker flickas liv är tydligen inte värt någonting. Det gör mig ont att jag inte var där, jag hade gärna offrat mitt liv för hennes skull. Men nu får jag sörja vid hennes grav och skänka tankar till det, som hon hade kunnat bli. Mina tårar faller över hennes sten, och jag saknar henne så..

Äntligen ett rop på hjälp..

Se en stjärna falla, ett rop på hjälp, eder SuperHjälte är redo att vinna detta nödställda hjärta och rädda henne från de onda krafter som håller henne fastkedjad. Och även om hon valt sitt öde själv så måste han försöka få henne fri, men hur.? Han är lite ringrostig då ingen behövt hans superkrafter på mycket länge, så länge att han nästan helt glömts bort och kraften kan bara frambringas genom att människorna tror, och tror på eder SuperHjälte, och vem gör det.? Han irrar runt i skogen och försöker hitta ut, han följer ljudet av stjärnan men det slår mot klipporna och studsar åt alla håll och tillslut så är han helt vilse, förkrossad och med förlorad självkänsla, påväg att ge upp. Men då uppenbarar sig ett vackert och drömlikt väsen i form av en skönhet som kysser honom lätt på munnen med mjuka vackra läppar som smakar smultron med mjölk. Natten tvingas göra sin sorti och i gryningsljuset finner han vägen ut och sätter av mot sitt mål. På vägen finner han en gammal vän och dom tar en cider ihop och sedan några till innan dom skiljs åt. Solen står nu högt i skyn när eder hjälte springer på en levnadsglad flicka och i ett hyrt rum gör dom saker som… Inte lämpar sig att skriva om här och i skymningen ger hon sig av och han länsar rummets minibar innan han utmattad, lycklig och full lägger sig för ett besök i drömmarnas rike som i ett försök att finna klarhet i vad fan han gör här. Eder Superhjälte vaknar i skam, ångest och utan hopp, tar en taxi tillbaks till skogen, och inser att han misslyckats med att rädda den nödställda kvinnan återigen.. 

Hipp Hipp Hurra för mig idag..

Det är ingen vanlig dag idag, det är eder hjältes födelsedag.. Och han vaknar på soffan, skvätter färg, äter vegetariskt, dricker grogg och en till. Spenderar ett par timmar i telefon med en gammal avdankad punkare. Kan ju låta tragiskt men å andra sidan så har mina vänner, du vet kossorna varit här och firat mig. Vad mer kan man begära, jo en liten sak till men den kan jag inte gå in på här, men den hade gjort hans dag komplett. Men man får vara nöjd med det lilla. Och nu är dagen snart slut och imorgon är det över. Ett år närmare döden och snart är det ett till. Det finns så mycket man ångrar och ännu mindre man inte ångrar men detta är mitt liv och det får ju vara så. Skogen betyder troll och häxor som offrar unga fröknar av någon okänd anledning, jag kan leva med det. Men det finns saker som jag inte förstår, ord och handlingar som strider mot varandra. Din mun säger en sak och dina handlingar en annan, måste jag vara tuff och hård..? Fan vad livet är svårt..

Om du förstår vad jag menar..

Tänk om hon valt mig eller om jag inte sumpat chansen till hennes hjärta, var hade jag varit idag då. Hade det jag känner nu inte funnits även om det grott i flera år eller hade jag brutit sönder det jag har  då. Jag kan inte mer än konstatera att hon är vacker och något jag önskar att jag haft, men jag känner oxå att det jag håller på med nu måste bli avklarat och inser att det redan då är försent. Varför kan jag inte se klart och förstå vad verkligheten erbjuder. Lever i mörka skogar och bland häxor och troll. Kärleken är inget som uppenbarar sig som en blixt från en klar himmel, det måste jag förstå. Man kan tro att man är en superhjälte i hela sitt liv utan att inse att övriga världen ser en som den mes man är. Om inte jag tar första steget kommer kanske ingen att göra det. När ska jag bli hel igen. Likt en dimma som drar in över en förtrollad sjö i gryningen så är jag för full för att ge dig vad du har offrat under kvällen för att få. Det kanske inte är menat att bli vi två, men är det bara mitt fel att det blev så..?

Ännu ett förlorat slag..

Vi kämpar oss genom livet som om det vore en förbannelse, vi avgudar och dyrkar kvinnligt kött som om det vore lycka. Våra drömmar prydda av lust och krampaktigt fallandes flingor av snö i kampen mot helvetets blodtörstiga väsen. Kämpandes mot skuggornas vassa demoner med förlusten och nederlaget mycket nära. Hör hur ett hjärta vrålar i vindens brus när dom svarta fåglarna tar en paus och allt annat är stilla.Där bakom nästa glänta finnes ännu mera skog, bara att vandra vidare trött och frusen och i väntan på att livet och på att solen åter skola träda fram för att skänka mig mod att fortsätta.Det finns ögon överallt och jag känner mig en skvätt paranoid. Men kan du döma mig för det i en värld där allt är uppochner och helt fel. Känslor och tankar följer inte orden och handlingen, vem har skrivit manuset och vem har huvudrollen men kanske framförallt, hur kan jag inte se och inte förstå. Är det rädslan inför verkligheten eller insikten av att det kanske bara är en fantasi. Varför kan ingen förstå och försöka rädda min skändade själ och den börda jag bära på. Ännu ett förlorat slag som knappt har börjat än, och åter en februarinatt fast mitt i sommaren..

Kamouflerad Verklighet..

Det är så lugnt här nu, när rösterna i huvudet för tillfället har tystnat och smärtan somnat in för en stund. Allt som saknas är ett besök av energin och av dig, lusten är ju redan här. Utanför gottar sommaren ner sig i soffan, det är visst någon film om svarta fåglar och gråa dagar. Hemma hos någon annan pågår ett galet spel om makt, pengar och våld, men inte här. Här lyser tristessen med sin ständiga närvaro och äventyret med sin frånvaro. Det finns tusen saker som lyser upp tillvaron men på nätet vinner hatet mer och mer mark för varje dag. Kan det vara ett bevis på att anarki inte fungerar? Går du runt bland folk och lyssnar riktigt noga så kan du höra hur varannat hjärta brister. Det är inget vackert ljud, men det syns åtminstone inte. Drömmar utgörs av illusioner i en kamouflerad verklighet där kärleken alltid är intrasslad i taggtråd och rosenbuskar. Varför ska alltid tankarna vara så svåra att förstå, när allt du önskar är att inte bli dömd av andra. Du låser dina dörrar och låter inte världen utanför få komma in. Tillsammans med ensamheten kan du ju inte bli sårad..

När ditt bästa inte är bra nog..

Tänker man på dom som kan skriva med känsla och stil, som alltid hittar dom rätta orden i de meningar som träffar rakt in i hjärtat eller själen. Tänker man på dom så inser man snart att man är ganska liten och ganska värdelös. Visst, dom är inte många men dom finns där hela tiden som ett hinder och som en inspiration. Jag vill så gärna kunna mäta mig med dessa mäktiga Gudar, men det vore väl att förhäva sig. Många av dom är döda sedan länge men några lever än, och jag vill hylla dem alla men finner inte orden värda deras storhet. Så varför kan man då inte inse sina begränsningar och bara ge upp? Svaret på den frågan måste nog bli att även om man inte kan komma upp i deras klass så vill man iallafall finnas till. Men den verkliga frågan är nog om man verkligen gör det eller om man bara bleknar bort i deras skugga? Mörkret sänker sig över det dystra i en enslings tragiska liv. Jag är ingenting och kommer så alltid att förbli..

Trollbunden av din skönhet..

Bland socialister, pundare och folk med avvikande stil. I ett sorl av röster, kemiska dofter och fyllda glas, blir man påmind om forna äventyr och förlorade slag. Vid dimmorna över en trollbunden park falnar glöden när gryningen vinner mark. En ensam häger vid en damm. I nyanser av mörka skogar leder häxorna dig på en fruktlös jakt i daggvåta drömmars tidevarv. Erövringar av obetydliga värden lyser med sin frånvaro i vackra väsens närvaro. Inget skola lycka vara om lyckan vore en mardröm i säng med sköna älvor, som i en galen dans tvingar dig med våld till underkastelse. Ser järtecken i skyn, över oändliga hav av minnen som gör mig svag. Styrka vore ett par ord från vackra läppar i en viskning om hopp från dig. Oändlig längtan att få ändra på det som blev så fel när du en februarinatt tog en chans i hopp om att förvandla denna grodan till din prins. Det är samma flicka bara olika namn. Samma möjligheter till en förlorad romans. Dom svarta fåglarna får sin revansch och kraxar sina hesa skratt av synen på det jag inte ser. Trollen driver runt och gillar när enslingen inte finner det slut han vill. Den synd jag begick borde jag sonat och blivit förlåten av Gud för längesedan, eller är förlåtelsen bara reklam för ingenting. Har man allt så har man ingenting, vinner man så förlorar man allt och lite till. Kan det verkligen vara sant att du ville ha mig.? Kanske är det du som är den prinsessa som dräper mina demoner och räddar mig. Kanske är du bara en hägring i ett rus av solsting eller just ingenting. Men i formen av skönhet trollbinder du mig totalt..

Glömma det gråa livet..

Nu hoppar jag in i spelet, åtta månader efter alla andra. Men med skicklighet, lite tur och en massa fusk och annat fulspel så tänker jag vinna. Är så trött på att alltid vara steget efter och att aldrig se det uppenbara. Men inte längre, nu åker superhjältekostymen på och superkrafterna dammas av och det är dags att rädda världen från ondo, eller åtminstone rädda en vacker kvinna i nöd och kanske till och med vinna hennes hjärta. Men när kvällen är över och man börjar nyktra till så inser man att det inte fanns någon kvinna i nöd och att superhjältarnas tid är förbi, min tid är förbi, åtminstone för nu. Nä, jag vägrar, jag tänker resa mig ur mörkret och sprida ljuset och utrota så mycket hat jag kan, och jag tänker rädda henne vare sig hon är i nöd eller ej, för jag bryr mig..

Falnande minnen..

Tänk vad mycket man inte minns och när man väl minns det så är det bara ord och inga bilder, än mindre filmer. Flickvänner som bara är namn på ett papper, äventyr som man inte visste hade hänt. Och det är bara ett fåtal ögonblick som hittats i gamla block, filer och dagboksinlägg Hur mycket mer finns det som man glömt. Saker som man sagt och gjort, saker man ångrar och sånt som man skulle vilja minnas. Det som skapat den man är idag, av det finns bara små fragment kvar.
Fast det som finns bevarat kan också ge uppenbara bilder av det man borde sett då, och det får man ångra nu efteråt. På samma gång så hade man ju inte varit där man är idag, på gott och på ont. Andra vänner annan stad, andra tankar som kanske inte funnits kvar, hade det fortfarande varit du och jag som det nu aldrig var. Hon på krogen som tydligen mig verkligen ville ha, nu hon gått vidare och någon annan henne har och ensam är jag. Förbannelse över min förmåga att stänga av, känslor som kan göra ont en annan dag. Du kommer inte undan smärtan, den finner dig tillslut ändå så varför inte bara ta chansen när man den får. Det är mig som jag inte förstår mig på..

Mörker, ensamhet och hopp..

Mitt i veckan står tiden alltid helt stilla. Likt en mardröm, ett rovdjur som smyger sig på för att slita mig i stycken. Så som kvinnor gör och kanske är det just därför som vi älskar dem så högt. Fast det gör ju fruktansvärt ont när dom sviker och sviker gör dom förr eller senare. Men nu är det helg och då är allting upp och ner. Och även om man träffar någon ett par timmar, har jättemysigt, äter och dricker gott så slutar det alltid med att man måste hem till ensamheten igen. Promenad genom byn i isande kyla och där snön ligger vit, istapparna hänger från alla taken, det är en vacker syn men inget som någon hon vill dela med mig. Vad gör jag nu, är jag en så tragisk figur.? Kanske skulle man ge sig av, lämna allt och bara dra ut på nya äventyr. Fast vad skulle skillnaden vara, det är ändå samma kvinna, bara olika namn. Jag tror jag stannar kvar. Här vet man vad man har (förvisso ingenting men iallafall). Snart är våren här, då öppnar sig världen igen och allt blir fröjd och lycka och vandringen mot döden blir lite lättare, kanske till och med en uns roligare. Om man skaffade sig en fluga och en fes så kanske allting förändras till något nytt och spännande. Kan det vara så enkelt.? Jag har ju nästan allt man kan vilja ha utom just fluga och fes, (och någon som vill dela sitt liv med mig). Men man kan ju inte få allt, så tack för en trevlig kväll..

Det faller ett mörker..

Grundlurad! Han är grundlurad, det nya året innebär ju inte som utlovat något nytt hopp. Det är samma drömmar, samma längtan och samma sorg som åren innan. Han lovade att begrava allt som sedan länge borde grävts ner men kommer han verkligen att klara det. Det är ju det som ger näring åt dom superkrafterna som han i hemlighet bär. På ett hotell i Helsingör för ett par år sedan fick han en sista chans som han inte kunde ta, nu finns bara minnen kvar. Men varje nyår hoppas han på ett nytt telefonsamtal, som aldrig kommer. Det är det som är grejen med en sista chans, den upprepar sig nästan aldrig, åtminstone inte när det lämpar sig. Jag har så mycket jag ångrar och än mindre som jag inte ångrar, men det är väl det som är livets gång. Men när längtan blir för hård så får han väl rädda en jungfru i nöd, det är ju det han gör bäst. På så vis slipper han sina egna problem för en stund, en kort stund men iallafall. Känslan av att ge upp och att behålla hoppet är en balansgång som han klarar av med perfektion, han har vinglat där länge nog för att ha lärt sig konsten, åtminstone så tror han det. En ensam raket blixtrar i färg över en himmel så grå för att bevisa en poäng, men när den dör så är den bortglömd igen och allt är åter som det var. The happy song ljuder ur högtalarna när en tår sakta rinner ner längs hans kind, ingen behöver längre en superhjälte, det är nya tider nu. Som tur är så finns där ett ljus i slutet av tunneln, det må kanske vara ett tåg men å andra sidan kan det vara ett hopp som är värt att hålla fast vid nu när natten övergår mot dag..

Kunde Jesus, så kan jag..

Dom svarta fåglarnas dvala är över för denna gång. Den varade en stund, men underbart är kort och som om det inte vore nog med allt annat så kommer demonerna med nästa tåg. Jag är man och det är så man kvalar in för att vara ett svin. Och visst, jag tror ju på kollektiva lösningar så jag får väl ta på mig alla synder som någon man begår, kunde Jesus så kan jag. Så hör upp kvinnor och flickor, skulle det hjälpa eder i kampen så får ni om ni vill spika upp mig på ett kors. Men till skillnad från Guds son så lovar jag att inte återuppstå. Fast jag är inte så säker på att det ens skulle göra någon symbolisk skillnad. Eder kamp kan ni troligtvis inte vinna utan att ta till dödligt våld och våld är alltid fel.
När man saknar det som skulle varit och det som skulle bli, det är då dom vaknar till liv och allt blir svart, men det är bara att stå ut för förr eller senare så somnar man och då vaknar man inte mer. Det man har gjort går ej att inte ha gjort och det går nog aldrig att förlåta, synden går inte att tvätta bort, inte ens den heliga ande skola kunna giva dig frid. Dömd, du är för alltid dömd att vara och förbli ett svin, så gå och ta ditt liv..

Drömmar om kyssar, inte slag..

Eder hjälte lämnar skogen för en andra våning. Där blir det väldigt mycket, en gammal kärlek, ett jobbligg och en otroligt vacker fluortant. Han avböjer en dans, vilket ger honom ångest. Varför dansar han inte bara med henne, det skulle ju ge honom en fördel till det han verkligen vill. Men han tar ångesten istället. Skönheten gör honom nervös då han har så negativ bild av sig själv, vem kan älska en galen poet. Men om man tolkar tecknen så tolkar man dom fel, antingen till sin fördel och då får man ångra det och mot så blir det ångest av det. Ett besök i natten kan inte kompensera det han verkligen vill. Visst ger det hopp om något som aldrig kan ske, men ambivalens hjälper inte en förlorad själ. Han önskar att han var hennes alternativ, men det är han inte. Han är en olycklig själ, han liksom alla andra önskar finna kärleken och att någon vill honom väl. Det må bara vara en dröm men drömmar är det som ger oss hopp. En februarinatt fast i november, aldrig någonsin har han fått så mycket närhet som inatt och ändå känner han sig låg. Kvällen gav honom ett hopp som bara var en illusion av lycka, han älskar henne så..

Det profana mörkrets sista andetag..

Kylan sänker sig över den annars så frodiga jorden och natten våldför sig på ljusets oskuldsfullhet. Och där bland trollen och mig i skogen kan man förnimma en känsla av hat i luften och en irritation som sipprar ut genom jordskorpans djupa sår. Minnet av ett stinkande kön som ruttnar på näthinnan och fördunklar det lyckorus som våra täta band annars så villigt viker ut sig i. Blottandet av det mörka i våra kroppar och röken från pipan som stiger mot högre höjder likt små moln av drömmar. Mardrömmen vägrar ta slut och där mitt i den som spindeln i nätet står du, naken och fri. Inget lack och inget läder, ingen piska bara ögon som speglar allt det onda i den sexuella njutningen av förbjuden frukt. Några älvor dansar nästan obemärkt förbi, men i ögonvrån kan man förnimma deras vackra väsen och ett hopp födas i denna sargade kropp. Gryningen står för dörren, och allt börjar falla på plats. Trollen har somnat och en ensam häger uppenbarar sig mot en himmel så blek. Försöker resa mig upp men dragningskraften håller mig kvar, glöden falnar och snön täcker alla spår av det drama som natten oss gav..

Mindre begåvade inbrottstjuvar, en gammal kärlek och en söt Fluortant..

Jag är ett kemiskt geni, ekar i mitt huvudet när det bär av mot en oväntad kväll. Eder hjälte är på topp, om man menar att på topp är att välja och vela mellan att stanna hemma eller att träffa två vackra flickor. Tänk dig att du tänker att göra inbrott och du väljer mellan att att bryta upp en säkerhetsdörr eller krypa in genom det öppna fönstret bredvid och väljer det första. Ja, inbrottstjuvarna i byn kan inte tillhöra den smartare gruppen av människor. Och inte bara en gång, utan två. Ja du milde, hur dum får man vara. Nå väl, kvinnor, tänk att en så pass obetydlig poet & superhjälte kan få umgås med två så vacker kvinnor som inte borde titta åt honom ens om dom vore desperata. Vackra, ja dom är verkligen vackra och att bara få vara nära dom betyder mycket för en ensam man oavsett hans status. Det är inte konstigt att man blir lite beskyddande när någon skum typ närmar sig. Tyvärr fick han inte visa upp sin status som superhjälte då sådan situation inte frambringades under kvällen. Vilket i sin tur innebar att han inte fick ligga.. 

Om solidaritet i ett fyllerus..

Idag så insåg jag att facket inte var vad jag hade önskat, medmänsklighet tack och adjö och, att kämpa för arbetaren inte var vad dom satte högst. Vart skall man vända sig för att få rätt mot orättvisor på sin arbetsplats. Det är var och en för sig själv och må dom svaga förtvina. Dom må säga att kommunismen inte fungerar, men det må nu vara bevisat att inte kapitalismen så heller göra. Så slut upp och ena eder i kampen om ett bättre liv, inte lätt när när ni ser ner på folk som ni inte förstår. Att kämpa för en bättre värld, nej det är inte lönt, vi får vad vi behöver och då förnekar vi alla problem. Du, lilla Sussi som är så söt, ska bli fotomodell ty världen tillhör dom vackra, sa Sussis mamma en kväll. Och vi försöker glömma att utan oss, en massa folk ni står där utan jobb. Hur kan värden bli så vridna när dom borde vara en för alla istället för var och en för sig själv. Jag vet att problemen är av politisk art, men vägrar tro att ni känner så av egen fri vilja. Så slut upp och vig era liv åt att se vad som viktigt i livet är..

..

Ibland kan man läsa in saker i situationer som är svåra att bedöma om det är verklighet eller fantasi. Men jag har beslutat att det bara är en fantasi och skulle det ändå vara verklighet så får det väl vara så. Det är lättare att glömma än att låta smärtan bränna upp gamla sår. Livet är svårt att för egen del förstå, att se det från åskådarplats är enklare, smärtfritt och grått. När blev lyckan en norm, tristessen ett hål och ensamheten en mur mellan älskande två..?

Sömnlöst tänkande..

Det är lätt att, eller lätt är kanske fel uttryck men det är inte jättesvårt att förstå hur personer fungerar om man bara får tillräckligt med tid att studera dem. Visst, det finns alltid obegripligheter som man aldrig når hur mycket man än gräver i deras sinne men i det stora hela så kan man ändå förstå hur dom känner, tycker och tänker och vad som driver dem. Och deras ögon avslöjar alltid mycket mer än dom önskar säga. Men för att inte skrämma iväg dem så håller man en hel del av känslorna man uppmärksammat för sig själv och objektet i fråga misstänker ingenting. Och relationen kan fortsätta på ett för båda parter tillfredsställande sätt.

Sedan finns det alltid en person som man aldrig begriper sig på hur mycket man än försöker och hur mycket tid man än lägger ner, kämpar, gräver och söker. Visst, andra kanske tycker att man är ganska enkel att få grepp om men jag undrar om dom verkligen förstår mer än det lilla som finns på ytan. Kanske, kanske inte, men jag känner ändå att jag aldrig har fått grepp om hur jag själv fungerar detta trotts att jag lagt ner flera tusen timmar på det. Jag finner alltid låsta dörrar i mitt inre vissa går att sparka upp andra går att dyrka men en del av dem förblir låsta och så finns det dom dörrarna som man inte ens vågar känna på av rädsla för att det ska väcka de svarta fåglarnas vrede. Men behöver det vara så, borde man inte känna och kunna lita på sig själv så pass mycket att man vågade vara helt öppen och ärlig i sin ensamhet iallafall..? Tydligen inte. Och vad är det som gör just mig så svår, eller är det som så att alla människor bär på så mycket konstigheter som ingen, inte ens dom själva kan förstå och är det då som så att man bara tror att man har koll på de objekt man studerat men i själva verket har man bara skrapat på ytan och vet mindre, mycket mindre än vad man tror..? Sluta tvivla på dig själv..

En regnbågsfri himmel så blå..

Han föll ner i ett svart kladdigt hål men lyckades tillslut att kravla sig ur. Detta skulle aldrig mer få ske så känslorna låstes in i en ljudisolerad del av hjärnan, och nyckeln kastades bort. Problemet löst. Men det som göms i snö, inget lås håller för evigt och dum är den som så tror. Nu bor han åter igen på kanten av en grop och faller sakta ner där uti, vad hände där..? En regnbågsfri himmel så blå, inte en svart fågel så långt ögat kan nå. Men vad hjälper det när fallet består, man får nästan aldrig chans nummer två ändå. Hur tar han sig ur detta när superkrafternas tid är förbi och ingen hjälp finns att få. Ensam är stark, ja det heter visst så men tillsammans är nog starkare ändå. Så släpp taget och fall, se vad som kan hända då, eller låt rädslan hålla dig en meter från gropens kant och fortsätt att drömma om stora hjältedåd..

Utan förväntningar..

Det vita täcke av damm som isolerar lägenheten mot kyla kommer snart att vara ett minne blott, då våren nu är i antågande så måste det ju bort. Men inte idag, idag ska jag på date och det känns viktigare. Det är alltid lika spännande att se hur många fel man kan lyckas göra, kanske slår man nytt rekord just i kväll. Dom drömmar som vi drömmer är blott fantasier av de minnen som vi inte längre minns. Eder Hjälte minns ingenting bara känslan av lycka och solen som sken. Och kanske är det just det som är nyckeln till en fantastisk tid..

I skuggan av dom stora..

Tänker man på dom som kan skriva med känsla och som alltid hittar dom rätta orden i dom meningar som träffar rakt in i hjärtat eller själen. Tänker man på dom så inser man snart att man är ganska liten och ganska värdelös. Visst, dom är inte många men dom finns där hela tiden som ett hinder och en inspiration. Jag vill så gärna kunna mäta mig med dessa mäktiga Gudar, men det vore väl att förhäva sig. Många av dom är döda men några lever än, jag vill hyllar dem alla men finner inte orden värda deras storhet. Så varför kan man då inte inse sina begränsningar och bara ge upp? Svaret på den frågan måste nog bli att även om man inte kan komma upp i deras klass så vill man iallafall finnas till. Men den verkliga frågan är nog om man verkligen gör det eller om man bara bleknar bort i deras skugga? Mörkret sänker sig över det dystra i en enslings tragiska liv. Jag är ingenting och kommer så alltid att förbli..

En dolk i min hand..

Det här med en dolk i min hand kommer att få sin förklaring längre fram. Men nu sitter jag här och bara undrar när, när du åter tänker uppenbara dig. 
Det finns inte så mycket som betyder mer än drycken som tjänar mig. Visst kan det tyckas orätt att just jag ska vara synden till behag, men jag har inte så mycket kvar. Dom säger att imorgon är en ny dag. 
Det finna svarta fåglar som utesluter mina val, påskharen väntar mig nog inte på ett tag. 
Drömmer drömmar om blod när sanningen skola uppdaga sig, hon vill mig föga väl. Finns det någon som skulle kunna tänkas offra sig, om jag betalar mer än väl..?

Försvarstal för oss som dricker på julafton..

Tänk om folk kunde försöka förstå andra människors problem. Det låter som en självklarhet att folk inte bör vara fulla på julafton men det är inte så enkelt. Tänk att man kan må så dåligt så att fyllan är enda möjligheten att klara av att träffa sin familj denna julkväll. Man menar inget ont, man menar inte att utsätta barnen för obehaget av en alkoholpåverkad person. Även jag vet att förlorade själar som jag inte har något värde i juletider. Men förtjänar inte sådana som jag att få fira jul som alla andra..? Vi som mår dåligt har behov av samhörighet precis som alla andra. Det är inte ett val utan ett måste för att klara av kvällen, och jag tror inte att barnen tar skada av det. Om man inte gör det till mer än det är, och förklarar för dem att vissa människor inte klarar av pressade situationer utan att bedöva sinnet med diverse preparat, det är trots allt så verkligheten ser ut. Jag har aldrig skadat någon, varken barn eller vuxen, ändå måste jag känna skam för att jag inte klarar av att fira jul utan att dricka mig full och det ger mig ännu mer ångest än jag redan har..

När natten övergår mot dag..

Det känns olustigt när man känner sig tvingad att dricka trots att man inte har lust. Men med dagens arbetsmarknad där åtskilliga saknar jobb och dom som har jobb får uppleva stress, underbemanning, taskig arbetsmiljö, förtryck och brist på rättigheter, så är det kanske inte så konstigt. Om man då till exempel under dessa förhållanden jobbar någon konstigt skiftform som innebär att man att man bara är ledig någon dag då och då så är det lätt att känna sig tvingad att dricka när man väl är ledig även om man inte är sugen och trött som ett as. Det dröjer ju så länge tills nästa gång man får chansen, så det blir ett tvång. Är man då dessutom relativt ung så är det lätt att man börjar med droger istället då dessa inte är lika jobbiga att intaga som sprit, öl och vin. När man nått till detta stadiet i livet så kanske man börjar ställa sig existentiella frågor som meningen med livet mm. Och när man tror sig ha funnit svaret på dessa frågor så dyker alltid den sista frågan upp. Är livet verkligen värt att leva..? Och överväger svaret att det inte är det, men å andra sidan så kanske det blir det lite längre fram. Därför avvaktar man med att svara på den frågan in i det längsta. Man lever alltså enbart på hoppet om ett bättre liv..

Säger man ingenting så är det inte säkert att man finns..

Drick min broder, drick. Linda in dig i ett täcke och ge dig ut i natten omedveten och i tron att du ligger däckad i din koj. Eller så tar du en tripp till Tivoli och ger dig upp i diverse obehagliga karuseller. Trilla ner i ett hål av rent nostalgiska skäl och ge fingret till en polis. Dröm dig bort till äventyret om spänningen saknas i ditt liv. Men minnet sviker och hösten står i blom, nattens bödel stryker runt ditt inre och tiden stod still. Jag önskar du kunde se mig nu och ge dig till mig, låta mig skända din kropp för att sedan återgå till ensamhetens vrå. Inatt gråter jag mig till sömns som så många nätter förut, men vem gör inte det. Det känns som om man har slutat känna och om du undrar hur det känns så låt mig förtälja för dig att det inte alls känns så bra. Resväskan är packad men jag har ingenstans att resa och ingen att resa med, men jag vill ge mig av. Jag vill gå vilse i en Norsk skog, söka skydd i en grotta utan spindlar och bara finna mig själv när jag upplever tystnadens skrik. Naken vid en sjö i skenet av en eldstad, bara jag och dom svarta fåglarna. På avstånd hörs vargarnas ylande och i närheten en grävling som gör vad den ska. Där sitter jag och bara önskar att du var här och på vad jag skulle säga till dig då. Det finns inget nu, nu är redan då och då är därför inte nu och ölen är slut..

När hösten åter gör sin entré..

Det är så lugnt här nu, när rösterna i huvudet för tillfället har tystnat och smärtan somnat in en stund. Allt som saknas är ett besök av energin och dig, lusten är ju redan här. Utanför gottar hösten ner sig i soffan, det är visst någon film om svarta fåglar och gråa dagar. Hemma hos någon annan pågår ett galet spel om makt, pengar och våld, men inte här. Här lyser tristessen med sin ständiga närvaro och äventyret med sin frånvaro. Det finns tusen saker som lyser upp tillvaron men på nätet vinner hatet mer och mer mark för varje dag. Kan det vara ett bevis på att anarki inte fungerar..? Går du runt bland folk och lyssnar riktigt noga så kan du höra hur varannat hjärta brister. Det är inget vackert ljud, men det syns åtminstone inte. Drömmar utgörs av illusioner i en kamouflerad verklighet där kärleken alltid är intrasslad i taggtråd och rosenbuskar. Varför ska alltid ens tankar vara så svåra att förstå, när allt du önskar är att inte bli dömd av andra. Du låser dina dörrar och låter inte världen utanför få komma in. Tillsammans med ensamheten kan du inte bli sårad..

10år senare.

Tänk eder hur lätt det är att finna kärleken och det bara för att om inte ännu snabbare förlora den igen.

För något år sedan satt jag på ett tåg från Malmö och förbannade att jag förlorat den stor kärleken trots att jag knappt hade funnit den ännu. Nu sitter jag på ett likadant tåg ännu en gång på väg till Malmö fast denna gången förbannar jag ingenting, utan sörjer att det inte ens kommer att ges en andra chans för mig att få möjligheten att finna lyckan. Fast tur var väl kanske det för det hade säkert gått åt helvete ändå.

Och vidare snurrar tankarna på ingenting, just ingenting. Då, plötsligt dyker röksuget upp, lika objuden som alltid tränger hon sig på och irriterar mitt stilla lugn. Det skapas ett kaos ur fragment av det som en gång varit bitar av ett stort och vackert ro. Jag vet att det ligger två ej så bortglömda cigg djupt begravda i min tomma och ekobeklädda frys. Det är kanske dags att gräva fram dessa och tända på, för vad är väl annars meningen med att genomlida sju, åtta månader av helvetets ovackra sinnesro. Men jag lät henne skända min sargade kropp och brutalt våldföra sig på mina bisarra tankar i förhoppningen om att en dag bli fri från samhällets järngrepp om mitt liv. Tänk vackra tankar, tänk vackra tankar, tänk vackra tankar..