Han såg på världen ur ett lite djupare perspektiv än alla andra och missade därför ganska ofta det uppenbara. Nä, han var inte dum i huvudet utan bara lite märklig och egen. Han var rädd för att avvika från mängden och livrädd för att göra fel. Han kände sig helt enkelt ensam vilket han givetvis också var.
Det var en solig dag och genom fönstret från tåget for landskap förbi, det var grönt. Sommaren gjorde sitt pass och ett par timmar längre fram hägrade paradiset, en värld där ingen och inget var att ta för givet. Fritt från våld och förtryck, en plats där sned som rak har samma värde och ingen är mer än någon annan. Det var bara där och ute på de sju haven som han verkligen kände sig fri. Och nu vart han påväg för att finna meningen med sitt meningslösa liv. Han sitter och minns tillbaka på alla fel och misslyckanden han gjort genom åren. Visst kan man säkert skylla någon högre makt för en del, men allt för ofta har nog skulden varit helt och hållet min egna. Det finns ett antal chanser med öppet mål och ett och annat glasklart läge som gått i kvav på grund av den dåliga självkänslan som gödslats av människors förakt mot dom som inte passar in. Det finns tusen och åter tusen saker att ångra, men bara ett par få att inte. Det värsta av allt med sitt liv tycker han nog det är att inte vara behövd. När ingen behöver ens hjälp, råd eller närhet, det är då man bleknar i konturerna som människa, det är då man sjunker djupare ner i ett bottenlösa hålet av ingenting som suger lusten ur livet. Utanför skiner solen fortfarande som ett hån och tåget närmar sig en station, det börjar bli dags att göra sig färdig för att stiga av..
