Allting har en början och ett slut..

Efter många om och men så sker då äntligen vårt första inlägg. Mest bara för att vi vill ge ett livstecken ifrån oss. Vi finns och alltså existerar vi. Med några stapplande ord och några fumliga fingertryck ger vi oss ut på vandring i livets teater, ett skådespel som smakar både sött och surt. Ibland svider det och andra stunder bjuds det på njutning..

En blottad själ..

Tänk om man vågat följa sitt hjärtas sång, tänk om man inte vore så feg och rädd. Undra vart livet hade fört en då. Kanske lyckan hade belönat eller så hade man fått lämna stan. Fast det hade kanske inte varit fel att lämna allt och börjat om uppe i Norrland precis som jag alltid velat. Men vem vågar bryta upp och lämna trygghet och invanda vanor. Antingen ger man allt och går all in eller så förblir man en misslyckad man med ånger över sånt som man inte gjorde fast man borde. Jag vet inte riktigt varför jag stannar kvar här. Om ingen ber dig att stanna kvar, varför har du inte lämnat stan redan då. Ja, det är ju i och för sig en bra fråga, men gamla vanor är svåra att bryta. Natten sänker sig över skogen och trollen ställer till med fest och jag är inte bjuden men jag kan höra hur underbart kul dom har och bli lite avundsjuk och förbanna dem över att jag inte får vara med. Men tänk om drömmar var verklighet och verkligheten var en dröm, hur lycklig hade inte du varit då eftersom jag givit mig till dig på dina villkor och inte ställt några krav. Men nu är verkligheten verklighet och drömmen bara en dröm. Hur ska jag få dig att förstå vad jag känner utan att säga det till dig..? Känner du likadant eller känner du ingenting, jag kan inte riktigt läsa dig, förblindad av hopp och önskan.. Min fru..? Nä, hon lever med en annan nu så henne behöver du inte oroa dig för, inte min älskarinna heller. Jag har bara ögon för dig, åtminstone för nu och det är allt som jag kan lova. Varken mer eller mindre men å andra sidan så är det ju bara nu som gäller, förr är förr och sen är sen men nu är nu. Jag bloggar och skriver men förstår du att det är dig jag skriver om.? Jag är inte så säker på det, men jag vet inte så klart. Kanske läser du och förstår precis allt men låtsas som ingenting eller så är du helt ovetandes, och spelar det då någon roll..?

Helt ur sitt sammanhang..

Så skulle man då äntligen slippa sitt tunga öde. Vandringen började slita på både kropp själ men där bortom horisonten skymtade den gamla världen. Jag var nästan framme nu även om det var långt kvar och vinternattens kyla var bitande. Vargarnas ylande kom närmare och närmare och björnen flåsade mig i nacken, alla ville skända min orena kropp, alla ville slita mig i stycken. Jag var tvungen att hitta en fredad plats där jag kunde få pusta ut och vila en stund, samla mina tankar. Tänk om jag inte var önskvärd hemma i byn eller om jag inte finner ro där. Tänk om jag måste svika dig igen och ge mig ut på nya äventyr. Jag var rädd och sprickorna i den torra jordskorpan uppmärksammade mig på mina egna sår, dom var inte vackra. Äntligen fann jag ett hål i marken där jag kunde finna skydd mot kylan och låta styrkan återvända, jag kröp ner och väntade. Snart stiger vårsolen fram och då fortsätter min vandring och till sommaren har jag förhoppningsvis nått mitt mål, där du står och väntar på mig med förlåtande blick och med öppna armar. Och min förlorade själ finner äntligen ro. För jag är så trött på tidens hån, så trött på allt bråk..