Sveket..

Så är man då åter uppkopplad mot nätet efter tre års frånvaro, o det känns skönt att Telia inte har förändrats någonting på den tiden, dom är fortfarande lika dryga..
Men som ni vet så består livet inte bara av teknik o nöjen, livet handlar i allra högsta grad om känslor. Framförallt om jobbiga känslor, som till exempel känslan av att bli sviken eller övergiven som alla säkert har upplevt någon gång i sitt liv.


När nära vänner sviker så känns det nästan alltid som att få en pungspark rakt i ansiktet. Men när ska man då bryta upp med dessa så kallade vänner?



Är det..
Kanske redan när dom börjar dra en massa små vita lögner?
..
När dom efter överenskomna träffar bara struntar i att dyka upp eller höra av sig?
..
När dom struntar i att svara i telefonen eller på sms o inte har vett nog att ringa upp senare när tid finnes?..



Själv väntade jag tills alla tre punkterna uppfyllts innan jag gjorde ett försök att bryta upp. O tro mig, det var det jobbigaste som jag har upplevt på länge.
 Men nu är det gjort o jag hoppas bara att jag blir återställd igen o kan gå vidare för att slösa tid på såna människor har jag föga lust med då livet är alldeles för kort för detta.
 Även då jag tycker är synd är att kasta bort så mången år av vänskap, men det är väl som dom säger..


- Ingenting varar för evigt, allting har ett slut…

#1 Saknad..

Ännu en dag i spritens varma famn. Denna gudadryck som blandats med lite läskeblask eller något liknande kan man ju inget annat än att älska, älska mer än en vacker kvinnas underbart mjuka, varma o lite kladdiga sköte. Visst kan drycken få dig att må dåligt men det är inte i närheten av vad kvinnan kan.:)



Nå väl, Karlskrona var det som gällde o det är trots allt en ganska bra stad (om man inte bor där själv) för man slipper vara hungrig o som sagt så flödar alltid spriten där. O det som är det bästa med detta är att det inte kostar en enda krona. 
Det är klart att man saknar ju Deevas o Ronneby men jag har en viss känsla av att det finns kvar när man återvänder dit i morgon.



Tänk att det snart har gått 100 dagar utan ett ord som kunnat ge en liten gnutta hopp, men trots detta så har mina känslor inte förändrats det minsta. Jag känner lika mycket om inte mer o jag gråter när jag ler. Vad var det som blev fel? Ekar mina hårda o kränkande ord fortfarande i ditt huvud? Jag sa ju förlåt trots att du sa att du inte kunde minnas nått från den kvällen, vad mer kan jag göra?
 Dömd, är jag dömd att vandra på denna jord i hundra år av olycka o misär? Vad ont har jag gjort våra gudar som kan få dem att hata mig så? Har jag inte försökt vara en god människa? 
Jag saknar dig, jag saknar dig o jag ska aldrig glömma, jag ska aldrig glömma dom nätterna du fanns hos mig. Visste aldrig riktigt vad jag ville säga till dig men jag tror att det hade något med kärlek att göra, undrar om du någon gång tänker så om mig? Jag tror att jag är kär!


- Hon blev en så fantastisk tjej först när det var slut..