Vi kämpar oss genom livet som om det vore en förbannelse, vi avgudar och dyrkar kvinnligt kött som om det vore lycka. Våra drömmar prydda av lust och krampaktigt fallandes flingor av snö i kampen mot helvetets blodtörstiga väsen. Kämpandes mot skuggornas vassa demoner med förlusten och nederlaget mycket nära. Hör hur ett hjärta vrålar i vindens brus när dom svarta fåglarna tar en paus och allt annat är stilla.Där bakom nästa glänta finnes ännu mera skog, bara att vandra vidare trött och frusen och i väntan på att livet och på att solen åter skola träda fram för att skänka mig mod att fortsätta.Det finns ögon överallt och jag känner mig en skvätt paranoid. Men kan du döma mig för det i en värld där allt är uppochner och helt fel. Känslor och tankar följer inte orden och handlingen, vem har skrivit manuset och vem har huvudrollen men kanske framförallt, hur kan jag inte se och inte förstå. Är det rädslan inför verkligheten eller insikten av att det kanske bara är en fantasi. Varför kan ingen förstå och försöka rädda min skändade själ och den börda jag bära på. Ännu ett förlorat slag som knappt har börjat än, och åter en februarinatt fast mitt i sommaren..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar