Helt ur sitt sammanhang..

Så skulle man då äntligen slippa sitt tunga öde. Vandringen började slita på både kropp själ men där bortom horisonten skymtade den gamla världen. Jag var nästan framme nu även om det var långt kvar och vinternattens kyla var bitande. Vargarnas ylande kom närmare och närmare och björnen flåsade mig i nacken, alla ville skända min orena kropp, alla ville slita mig i stycken. Jag var tvungen att hitta en fredad plats där jag kunde få pusta ut och vila en stund, samla mina tankar. Tänk om jag inte var önskvärd hemma i byn eller om jag inte finner ro där. Tänk om jag måste svika dig igen och ge mig ut på nya äventyr. Jag var rädd och sprickorna i den torra jordskorpan uppmärksammade mig på mina egna sår, dom var inte vackra. Äntligen fann jag ett hål i marken där jag kunde finna skydd mot kylan och låta styrkan återvända, jag kröp ner och väntade. Snart stiger vårsolen fram och då fortsätter min vandring och till sommaren har jag förhoppningsvis nått mitt mål, där du står och väntar på mig med förlåtande blick och med öppna armar. Och min förlorade själ finner äntligen ro. För jag är så trött på tidens hån, så trött på allt bråk..