Jag insåg alldeles nyss att intrycket av mig inte höll livet ut. Jag menar, när man märker att man är bortglömd av den man älskar så inser man att det är ett bevis på att man har misslyckats totalt. O kanske är ens storhetstid över, man kommer att falna bort som ett dammigt gammalt minne. Eller så är det bara ett tecken på att man ska gå vidare o lära av sina misstag för att undvika att göra om dem gång på gång, nästa gång lyckas man kanske..
Idag ger jag mig ut på en resa som förhoppningsvis återbringar min fulla livskraft igen, det går ju inte att springa runt på sparlåga hur länge som. Kanske kommer äventyret att resultera i något stort o gudomligt o kanske får du läsa om det här. Spänningen stiger o om en timme går startskottet till början av slutet, synd bara att detta kapitel inte nått sitt avslutat nu när nästa börjar ta vid. Men så är det när man ber sina vänner om hjälp. Det får väl avslutas i efterhand istället, inte lika roligt, men men..
Till alla eder trogna besökare av denna blogg önskar jag… En riktigt underbar Påsk!
