En regnbågsfri himmel så blå..

Han föll ner i ett svart kladdigt hål men lyckades tillslut att kravla sig ur. Detta skulle aldrig mer få ske så känslorna låstes in i en ljudisolerad del av hjärnan, och nyckeln kastades bort. Problemet löst. Men det som göms i snö, inget lås håller för evigt och dum är den som så tror. Nu bor han åter igen på kanten av en grop och faller sakta ner där uti, vad hände där..? En regnbågsfri himmel så blå, inte en svart fågel så långt ögat kan nå. Men vad hjälper det när fallet består, man får nästan aldrig chans nummer två ändå. Hur tar han sig ur detta när superkrafternas tid är förbi och ingen hjälp finns att få. Ensam är stark, ja det heter visst så men tillsammans är nog starkare ändå. Så släpp taget och fall, se vad som kan hända då, eller låt rädslan hålla dig en meter från gropens kant och fortsätt att drömma om stora hjältedåd..

Utan förväntningar..

Det vita täcke av damm som isolerar lägenheten mot kyla kommer snart att vara ett minne blott, då våren nu är i antågande så måste det ju bort. Men inte idag, idag ska jag på date och det känns viktigare. Det är alltid lika spännande att se hur många fel man kan lyckas göra, kanske slår man nytt rekord just i kväll. Dom drömmar som vi drömmer är blott fantasier av de minnen som vi inte längre minns. Eder Hjälte minns ingenting bara känslan av lycka och solen som sken. Och kanske är det just det som är nyckeln till en fantastisk tid..

I skuggan av dom stora..

Tänker man på dom som kan skriva med känsla och som alltid hittar dom rätta orden i dom meningar som träffar rakt in i hjärtat eller själen. Tänker man på dom så inser man snart att man är ganska liten och ganska värdelös. Visst, dom är inte många men dom finns där hela tiden som ett hinder och en inspiration. Jag vill så gärna kunna mäta mig med dessa mäktiga Gudar, men det vore väl att förhäva sig. Många av dom är döda men några lever än, jag vill hyllar dem alla men finner inte orden värda deras storhet. Så varför kan man då inte inse sina begränsningar och bara ge upp? Svaret på den frågan måste nog bli att även om man inte kan komma upp i deras klass så vill man iallafall finnas till. Men den verkliga frågan är nog om man verkligen gör det eller om man bara bleknar bort i deras skugga? Mörkret sänker sig över det dystra i en enslings tragiska liv. Jag är ingenting och kommer så alltid att förbli..