När ditt bästa inte är bra nog..

Tänker man på dom som kan skriva med känsla och stil, som alltid hittar dom rätta orden i de meningar som träffar rakt in i hjärtat eller själen. Tänker man på dom så inser man snart att man är ganska liten och ganska värdelös. Visst, dom är inte många men dom finns där hela tiden som ett hinder och som en inspiration. Jag vill så gärna kunna mäta mig med dessa mäktiga Gudar, men det vore väl att förhäva sig. Många av dom är döda sedan länge men några lever än, och jag vill hylla dem alla men finner inte orden värda deras storhet. Så varför kan man då inte inse sina begränsningar och bara ge upp? Svaret på den frågan måste nog bli att även om man inte kan komma upp i deras klass så vill man iallafall finnas till. Men den verkliga frågan är nog om man verkligen gör det eller om man bara bleknar bort i deras skugga? Mörkret sänker sig över det dystra i en enslings tragiska liv. Jag är ingenting och kommer så alltid att förbli..

Trollbunden av din skönhet..

Bland socialister, pundare och folk med avvikande stil. I ett sorl av röster, kemiska dofter och fyllda glas, blir man påmind om forna äventyr och förlorade slag. Vid dimmorna över en trollbunden park falnar glöden när gryningen vinner mark. En ensam häger vid en damm. I nyanser av mörka skogar leder häxorna dig på en fruktlös jakt i daggvåta drömmars tidevarv. Erövringar av obetydliga värden lyser med sin frånvaro i vackra väsens närvaro. Inget skola lycka vara om lyckan vore en mardröm i säng med sköna älvor, som i en galen dans tvingar dig med våld till underkastelse. Ser järtecken i skyn, över oändliga hav av minnen som gör mig svag. Styrka vore ett par ord från vackra läppar i en viskning om hopp från dig. Oändlig längtan att få ändra på det som blev så fel när du en februarinatt tog en chans i hopp om att förvandla denna grodan till din prins. Det är samma flicka bara olika namn. Samma möjligheter till en förlorad romans. Dom svarta fåglarna får sin revansch och kraxar sina hesa skratt av synen på det jag inte ser. Trollen driver runt och gillar när enslingen inte finner det slut han vill. Den synd jag begick borde jag sonat och blivit förlåten av Gud för längesedan, eller är förlåtelsen bara reklam för ingenting. Har man allt så har man ingenting, vinner man så förlorar man allt och lite till. Kan det verkligen vara sant att du ville ha mig.? Kanske är det du som är den prinsessa som dräper mina demoner och räddar mig. Kanske är du bara en hägring i ett rus av solsting eller just ingenting. Men i formen av skönhet trollbinder du mig totalt..

Glömma det gråa livet..

Nu hoppar jag in i spelet, åtta månader efter alla andra. Men med skicklighet, lite tur och en massa fusk och annat fulspel så tänker jag vinna. Är så trött på att alltid vara steget efter och att aldrig se det uppenbara. Men inte längre, nu åker superhjältekostymen på och superkrafterna dammas av och det är dags att rädda världen från ondo, eller åtminstone rädda en vacker kvinna i nöd och kanske till och med vinna hennes hjärta. Men när kvällen är över och man börjar nyktra till så inser man att det inte fanns någon kvinna i nöd och att superhjältarnas tid är förbi, min tid är förbi, åtminstone för nu. Nä, jag vägrar, jag tänker resa mig ur mörkret och sprida ljuset och utrota så mycket hat jag kan, och jag tänker rädda henne vare sig hon är i nöd eller ej, för jag bryr mig..

Falnande minnen..

Tänk vad mycket man inte minns och när man väl minns det så är det bara ord och inga bilder, än mindre filmer. Flickvänner som bara är namn på ett papper, äventyr som man inte visste hade hänt. Och det är bara ett fåtal ögonblick som hittats i gamla block, filer och dagboksinlägg Hur mycket mer finns det som man glömt. Saker som man sagt och gjort, saker man ångrar och sånt som man skulle vilja minnas. Det som skapat den man är idag, av det finns bara små fragment kvar.
Fast det som finns bevarat kan också ge uppenbara bilder av det man borde sett då, och det får man ångra nu efteråt. På samma gång så hade man ju inte varit där man är idag, på gott och på ont. Andra vänner annan stad, andra tankar som kanske inte funnits kvar, hade det fortfarande varit du och jag som det nu aldrig var. Hon på krogen som tydligen mig verkligen ville ha, nu hon gått vidare och någon annan henne har och ensam är jag. Förbannelse över min förmåga att stänga av, känslor som kan göra ont en annan dag. Du kommer inte undan smärtan, den finner dig tillslut ändå så varför inte bara ta chansen när man den får. Det är mig som jag inte förstår mig på..