Solsken & Fågelsång..

Visst är det underbart att vårsolen skänker sina strålar till oss vanliga människor. O visst är det fantastiskt att vi verkligen tar oss tid att njuta av den. Själv har jag bara strövat omkring i byn o spanat på alla lättklädda vackra flickor, det finns ju inte så mycket annat att göra här så.. Fast när man vandrar så hinner man ju också fundera lite över tider som varit o tider som komma skall, saker man gjort o saker man ångrar, ord man önskar att man sagt men aldrig vågat. Ja, tankarna är många men vad framtiden tänker erbjuda återstår att se. Påsken börjar närma sig o i år är det dags att återuppta en gammal tradition som legat på is i ett par år, det är dags att åter beträda Malmö krogarnas uteserveringar. Solsken, öl o underbara människor, det är det påsken handlar om, vad folk än säger. Jag minns en påsk i Malmö för ett par år sedan, jag var genomförkyld med hög feber men befann mig ändå på en liten krog drickandes på en öl, då hon dök upp, en vacker tjej som bara kom o satte sig i mitt knä o lyste upp mitt mörka sinne med sin underbara utstrålning.. Undra vad hon gör nu för tiden? Jag hoppas att hon har det bäst i alla fall o om du läser detta så vill jag bara säga att jag saknar dig o tänker på dig ibland. Nostalgi, visst är det underbart att livet var så enkelt förr. Nu för tiden ska folk vara så satans komplicerade o svåra, o man undrar bara, varför? Inte ens vänner kan vara raka o ärliga längre, vart är världen på väg? Ja, det kan man fråga sig. O till dig kan jag bara säga som Johansson sjöng en gång, ”..hoppas att människorna runt dig är goda, o hoppas att vi ses lite längre fram..” O det får avsluta dagens inlägg..

Tillbakablick På Nu..

När gaslarmet ljuder i fabrikslokalen o stormen utanför likaså, är det inget lätt val man har framför sig. Ska man kasta sig ut i kylan o frysa ihjäl eller ska man somna in av gasens bistra stank? Jag gick ut, men fy fan vad jag frös. Men detta var ett par dagar sedan o nu är allt som vanligt igen med plast grå av tristess. Det brinner för lite!
I en besatthet av nakna väggar svävar tiden fram som om kärlek inte fanns. Du föraktar mig på din resa mot evighetens varma strand. Dom kommer aldrig att koppla samman dig, även då du har förlorat hoppet så finner du det snart min vän. För som du vet så kommer styrkan inifrån men föds av det yttre vilket är till din fördel. O i dina dolda drömmar av sexuella anspelningar på köpta kvinnors mörka förväntningar, vet du att jag är man. Du ska inte försöka skylla över dina misslyckanden på mig, det är inte jag som var problemet det är du. Fast blodet på mina händer är svårt att tvätta ner..

Till och med plasten är grå av tristess..

O jag som trodde att livs energin skulle flöda så här i vårsolens sken, men ack så fel man kan tro. Fast ska jag vara helt ärlig så tror jag att det är spritens frånvaro som helt enkelt tvingar bort glädjen ur livet. Jag måste börja dricka igen. Så kom o höj ditt glas i en skål, du som fortfarande är min vän. Fast jag frågar mig själv om och om igen, varför du inte längre pratar med mig? För vad jag kan minnas så var våra stunder tillsammans både goda o glada, men jag kan ju ha fel. O till dig som helt sparkat ut mig ur dina tankar kan jag bara säga.. Eller nä, det kan jag inte bara säga.. Men visst kommer tiden att spela en stor roll i kommande äventyr, fastän att plast bygger livet i grå betong o pryder det med vackra verk av konst o smärta i form av små svarta fåglar som flyger runt i mitt huvud. Dom svarta fåglarna som du en gång så smidigt planterade där i min hjärna, då när vi låg o sov tätt ihop slingrade i en bädd av våta drömmar. Drömmar som nu har bleknat till simpla dimmiga gamla minnen så bittra så. Fast bestående är dom såren som deras vassa klor river upp gång på gång o smärtan i deras sång är outhärdlig. Det var inte så här jag hade planerat att det skulle bli, men jag får väl skylla mig själv..
Det var du som skapade den jag nu är och det är också du som krossar mig igen, o det är nog därför som jag fortsätter att älska dig, o älska dig kommer jag att göra hela detta kapitel ut och en bit in på nästa i förhoppning om att du ska finna dig för att ge dig själv till mig. Då kommer tiden att stå still..

Men regnet har iallafall slutat falla..

Så ofta som man gör fel val här i livet. Val som får hela ens värld att gunga i obalanserade tankar o drömmar av nostalgi. Vad jag tror att jag försöker säga är nog att jag saknar dom vänner som en gång var mina, men som nu har lämnat mig i ensamhetens våld. Mörka är dom visioner som jag skådar o dyster är den framtid som går mig till mötes utan dig. Du som var mitt hopp om en bättre tillvaro, o du som var glädjen i det ruset som livet gav mig. O utan dig så lockar till och med spriten föga trots sin bedövande effekt o sitt rogivande löfte. Utan dig är det inte mycket man kvar i mig. O om jag skulle be dig komma tillbaks till mitt liv igen, så bliva det nog ändå aldrig som då. Men jag kan iallafall inte låta bli att undra, om du någon gång älskade mig..?