För 15år sedan på dagen skrevs det först inlägget i denna bloggen och det var kanske inte det bästa. Men det var trots det viktigt då och är fortfarande det åtminstone för mig, man skulle kunna säga att det har format mitt liv till vad det har blivit och även denna blogg (en helt obetydlig blogg och med alldeles för få läsare, fast ändå läsare från världens alla hörn (förutom Norge då och Kina, fast Kina är ju förståligt då den av staten är blockad där)).
Men det finns minnen även från innan denna bloggen, minnen som är viktiga för att förstå varför jag hamnat här där jag idag är. Det är kanske inte så viktigt för er men för mig är det viktigt.
Allt började med min morfar (som jag förvisso aldrig har träffat). Han var en god människa med värderingar som enligt mig var rätta och riktiga och framför allt värderingar som jag kan stå för än idag. Det finns i och för sig en liten risk att han även hade värderingar som jag inte kan stå för men dom har jag i så fall aldrig fått höra talas om tills dags datum, och då måste jag ju utgå ifrån att han inte hade dom. Det är ju trots allt hans gener som jag är uppbyggd av även om dom nu mera har blandats ut lite. Och även då han inte direkt har något med mitt skrivande att göra så har han lagt grunden för vad jag tycker är rätt och fel och det mina vänner är vad det handlar om. Man måste alltid stå upp för dom som är svagare och dom som inte har det lika bra som du och jag. Det är en enkel regel att följa och så länge man följer den så är man en SuperHjälte. Jo, jag har också brister och fel men jag försöker och det är det som räknas. Det är bättre att förlora en strid än att aldrig ens deltaga.
Så här i det hundrade inlägget och efter femton år (det är längre än mågen av dom största bloggarna) så borde man kanske tacka sina förebilder och dom som gjort ett intryck på sättet man skriver. Men då dyker nästa tanke upp, tänk om dom inte vill bli förknippade med mig. Fast varför skulle dom inte vilja bli det, jag är ju en ganska snäll och trevlig person med vettiga åsikter (om jag får säga det själv, och det får jag). Så om dom nu mot förmodan skulle läsa detta och verkligen inte vill vara omnämnda här så lovar jag att gå ifrån mina principer och plocka bort deras namn, om dom ber mig. Men som ni förstår så finns det mången hundra namn att droppa här, så jag ska försöka hålla mig till dom som ni kan känna till och ett par som ni kanske inte vet vilka dom är men som måste nämnas för att jag känner att det är viktigt. Så låt mig därför säga tack till:
Johan Johansson, Stefan Sundström, Olle Ljungström, Johan Anttila, Ronny Eriksson, Åke Bylund, Thorsten Flinck, Dan Hylander, Björn Afzelius, Thomas DiLeva, Iodine Jupiter, Anton Remelin, Douglas Adams, Robert Smith, David Lynch, Daniel Åman och så förstås den viktigaste av dom alla (inte för att dom omnämnda inte är viktiga, det är dom men hela grunden till mitt skrivande lades av) Ronny Carlsson. Han må vara bortglömd av många men aldrig av mig och jag önskar att jag fått träffa honom innan han gick bort. Nu har jag säkert glömt en sådär etthundrafemtio namn som borde skrivas ut här men mitt minne är inte vad det varit så tyvärr, ni blev inte omnämnda här idag men det betyder inte att ni varit oviktiga, kom ihåg det. Och så vill jag ju så klart tacka alla bloggens läsare från hela världen och hoppas ni fortsätter läsa dom kommande femton åren. Och ett alldeles speciellt tack till mannen som håller mitt skrivande (kanske inte i bloggen men iallafall) på en värdig nivå, min vapendragare, vän och kamrat, Mikael Sandström.
Så om ni nu vill knäcka koden och luska ut vem jag verkligen är och hur jag fungerar så har ni chansen. Studera bloggen, läs mellan raderna och studera ovan nämnda personer så borde ni kunna lösa pusslet som är jag. Är ni helt ointresserade av hur jag är funtad och bara vill läsa det jag skriver så behöver ni inte studera ett skit av detta, utan bara njuta av orden.
Det är lätt att, eller lätt är kanske fel uttryck men det är inte jättesvårt att förstå hur personer fungerar om man bara får tillräckligt med tid att studera dem. Visst, det finns alltid obegripligheter som man aldrig når hur mycket man än gräver i deras sinne. Men i det stora hela så kan man ändå förstå hur dom känner, tycker och tänker och vad som driver dem. Och deras ögon avslöjar alltid mycket mer än dom önskar säga. Men för att inte skrämma iväg dem så håller man en hel del av känslorna man uppmärksammat för sig själv och objektet i fråga misstänker ingenting. På så vis kan relationen fortsätta på ett för båda parter tillfredsställande sätt.
Sedan finns det alltid en person som man aldrig begriper sig på hur mycket man än försöker och hur mycket tid man än lägger ner, kämpar, gräver och söker. Visst, andra kanske tycker att man är ganska enkel att få grepp om men jag undrar om dom verkligen förstår mer än det lilla som finns på ytan. Kanske, kanske inte, men jag känner ändå att jag aldrig har fått grepp om hur jag själv fungerar, och detta trotts att jag lagt ner flera tusen timmar på det. Jag finner alltid låsta dörrar till mitt inre, vissa går att sparka upp andra går att dyrka men en del av dem förblir låsta och så finns det dom dörrarna som man inte ens vågar känna på av rädsla för att det ska väcka dom svarta fåglarnas vrede. Men behöver det vara så, borde man inte känna och kunna lita på sig själv så pass mycket att man vågade vara helt öppen och ärlig i sin ensamhet iallafall..? Tydligen inte. Och vad är det som gör just mig så svår, eller är det som så att alla människor bär på så mycket konstigheter som ingen, inte ens dom själva kan förstå och är det då som så att man bara tror att man har koll på de objekt man studerat men i själva verket har man bara skrapat lite på ytan och vet mindre, mycket mindre än vad man tror..? Jag måste sluta tvivla på mig själv.
Och som avslutning, vad vore väl inlägg nummer 100 utan en dikt som inte må vara färdig och utan titel. Kanske inte det bästa jag skrivit men något utöver det vanliga måste ni ju bjudas på så här efter 15år.
Du får mig dit du vill
om nerladdningen
är över 56 kilobyte
Låt mig bara få tillgång
till ditt privata nätverk
Heta gömda filer
med inbäddade virus
farliga som glödande kyssar
mot läppar så mjuka
Så lyckas du driva mig
mot sensuell vansinnighet
Men täckning saknas
kan inte nå numret just nu
En storm som ur vansinne rasar
ett antivirus angrepp, ett rus
Jag kopplar ner, startar om,
och allt är över för denna gång..
Och som ett ps. eller en andra avslutning (eller kalla det vad du vill). Jag måste ju få säga ett par ord om politik (om inte annat så för att det alltid retar någon), det går inte att undvika. Jag vet att ni tycker att det är tråkigt men det är ju så viktigt så håll ut, det är bara tre meningar och det går fort att läsa.
Död åt nazismen och låt oss krossa Sverigedemokraterna, nazister som dom är. Ja, jag vågar säga det, dom är nazister och rasister. Dom kan måla sig i regnbågens alla färger om dom vill (fast det har jag svårt att tro att dom vill), men hur mycket dom än försöker så kan dom ändå inte dölja den äckliga bruna stanken..
- Tack för dom här femton åren och tack för ordet..
