Kronanmännen får diamantfeber..

En bister vinterdag i det kyliga fosterlandet Sverige drabbas Kronanmännen av diamantfeber och blir Bambisar på hal is. Vilka är då dessa herrar frågar ni er kära läsare? Ja, man skulle enkelt kunna uttrycka att det är två sköna lönnfeta antihjältar i sina bästa alternativt sämsta år. Dessa herrar hyser en stor passion till att vandra och betrakta atmosfärer i diverse köpcentrar och gallerior när de inte storhandlar på något Apotek. Idag sammanstrålade dessa båda män i en sydsvensk stad, den ena av dem anlände precis hemkommen efter ett besök i Peking. Den andre efter en vårda-mig-ömt-vistelse direkt ifrån bädden. I deras jakt på nya äventyr hade de nu funnit en ny kronjuvel kallad Diamanten.

I vanliga fall brukar normala människor kunna röra sig obehindrat på golvytor som finns i byggnationer av den typ som Kronanmännen dyrkar. Men ack ve, vad våra hjältar och deras medmänniskor bedrog sig. Likt Bambisar på en hockeyrink gled sig köpcentrets besökare fram på dess högblanka och såphala golv emot sina slutdestinationer.

Vad är då poängen med denna text? Ha alltid skridskor och isdubbar med om du ska shoppa och vill slippa dyra sjukhusräkningar. Man vet nämligen aldrig vad som lurar bakom hörnet, vad ödet har gipspaketerat åt dig eller vad som väntar innanför köpcentrets lockande dörrar. 

-Välkommen till kapitalets Pärleport!

Må syndaren straffas..

Det rasade ett oväder men i dina ögon skiner solen. Det krävs så lite för att lyckan ska vara gjord och ännu mindre för att den ska vara ogjord igen. Det man ångrar, ångrar man och ångern är det som driver livet vidare. Och om nu själen lever vidare så undrar man vad ont man gjort innan man hamnade här. Är det kanske döden som är livet och livet bara ett väntrum.? Det skulle förklara en hel del om det vore så. Dimman lättar över den förtrollade sjön och två som berusade älskat natten lång börjar vakna till och vandra där ifrån. Det börjar regna innan dom kommit hem, var och en på sitt håll. En med någon som väntar och en som önskar det, men mot ingen av dom tre lyckan ler. Borde ärlighet vara ett mål även om du blir övergiven då. Det är svårt att leva i en lögn när lögnen lever sitt eget liv. Lätt att läsa andra när du inte vill läsa dom, men dom du vill förstå känns som böcker på ett okänt språk. Men vilket språk är du själv skriven på.? Kan man inte begripa hur man själv är funtad, hur ska man då andra kunna förstå. Drogad, det är så lätt att bli drogad av sprit eller kärlek kanske ett piller eller två men det hjälper ändå inte mot smärtan du lider av. Gud bringa föga nöjen i att straffa syndaren även då han måste straffas. Han skola enligt herrens ord stenas eller korsfästas på grund av det som författaren tyckte var fel. Det finns ingen plats i vår värld för dem som inte är som alla andra. Nu börjar solen titta fram och ditt väsen växer sig starkt igen..

Likt regnet faller han ner..

Om jag säger att mitt liv kan likställas med ett geléhallon liggandes under soffan. På kvällen kan man skymta den i skuggan av en tråkig glödlampas sken och den blir likt minnen från en svunnen tid. Och likt regnet faller han ner och dropparna blir till vackra minnen ända tills dom vid nedslag krossas och blandas till en pöl. En kråka flyger förbi strax innan den nya dagen gryr och i fönstret syns hans spegelbild mot den svarta bakgrunden, han ser trött och sliten ut. Rakbladsvassa känslor skär inifrån och ut och den glödheta bitterheten utifrån och in, nästan lika plågsamt som när du honom svek. Då som nu låg isen tjock och blank, lyckan kändes likt våren evigheter här ifrån. Svidande drömmar passerar i slowmotion, rörliga bilder av en tid som nu är förbi. 

Allting har en början och ett slut..

Efter många om och men så sker då äntligen vårt första inlägg. Mest bara för att vi vill ge ett livstecken ifrån oss. Vi finns och alltså existerar vi. Med några stapplande ord och några fumliga fingertryck ger vi oss ut på vandring i livets teater, ett skådespel som smakar både sött och surt. Ibland svider det och andra stunder bjuds det på njutning..

En blottad själ..

Tänk om man vågat följa sitt hjärtas sång, tänk om man inte vore så feg och rädd. Undra vart livet hade fört en då. Kanske lyckan hade belönat eller så hade man fått lämna stan. Fast det hade kanske inte varit fel att lämna allt och börjat om uppe i Norrland precis som jag alltid velat. Men vem vågar bryta upp och lämna trygghet och invanda vanor. Antingen ger man allt och går all in eller så förblir man en misslyckad man med ånger över sånt som man inte gjorde fast man borde. Jag vet inte riktigt varför jag stannar kvar här. Om ingen ber dig att stanna kvar, varför har du inte lämnat stan redan då. Ja, det är ju i och för sig en bra fråga, men gamla vanor är svåra att bryta. Natten sänker sig över skogen och trollen ställer till med fest och jag är inte bjuden men jag kan höra hur underbart kul dom har och bli lite avundsjuk och förbanna dem över att jag inte får vara med. Men tänk om drömmar var verklighet och verkligheten var en dröm, hur lycklig hade inte du varit då eftersom jag givit mig till dig på dina villkor och inte ställt några krav. Men nu är verkligheten verklighet och drömmen bara en dröm. Hur ska jag få dig att förstå vad jag känner utan att säga det till dig..? Känner du likadant eller känner du ingenting, jag kan inte riktigt läsa dig, förblindad av hopp och önskan.. Min fru..? Nä, hon lever med en annan nu så henne behöver du inte oroa dig för, inte min älskarinna heller. Jag har bara ögon för dig, åtminstone för nu och det är allt som jag kan lova. Varken mer eller mindre men å andra sidan så är det ju bara nu som gäller, förr är förr och sen är sen men nu är nu. Jag bloggar och skriver men förstår du att det är dig jag skriver om.? Jag är inte så säker på det, men jag vet inte så klart. Kanske läser du och förstår precis allt men låtsas som ingenting eller så är du helt ovetandes, och spelar det då någon roll..?

Helt ur sitt sammanhang..

Så skulle man då äntligen slippa sitt tunga öde. Vandringen började slita på både kropp själ men där bortom horisonten skymtade den gamla världen. Jag var nästan framme nu även om det var långt kvar och vinternattens kyla var bitande. Vargarnas ylande kom närmare och närmare och björnen flåsade mig i nacken, alla ville skända min orena kropp, alla ville slita mig i stycken. Jag var tvungen att hitta en fredad plats där jag kunde få pusta ut och vila en stund, samla mina tankar. Tänk om jag inte var önskvärd hemma i byn eller om jag inte finner ro där. Tänk om jag måste svika dig igen och ge mig ut på nya äventyr. Jag var rädd och sprickorna i den torra jordskorpan uppmärksammade mig på mina egna sår, dom var inte vackra. Äntligen fann jag ett hål i marken där jag kunde finna skydd mot kylan och låta styrkan återvända, jag kröp ner och väntade. Snart stiger vårsolen fram och då fortsätter min vandring och till sommaren har jag förhoppningsvis nått mitt mål, där du står och väntar på mig med förlåtande blick och med öppna armar. Och min förlorade själ finner äntligen ro. För jag är så trött på tidens hån, så trött på allt bråk..

En onödig grav..

Hon förlorade sin oskuld på en festival, mot sin vilja. Förövaren kände inte någon skuld, bara stolthet över sin erövring. En lycklig kväll som slutade i tårar. Var fanns superhjältarna som skulle rädda henne, vart fanns jag. Hon hade hoppats in i det sista men ingen kom. Lämnad ensam till ett öde värre än döden. Hon stod på järnvägsbron och väntade på att det skulle komma ett tåg, hon valde mellan det och rot’n å. Vem skulle tro henne när hon var klädd så, vem skulle stå på hennes sida och framför allt, vem skulle kunna älska henne, besudlad som hon var. Dom salta tårarna var det ingen som såg och tankarna förblev hennes egna. Var fanns Gud, eller var detta ett bevis på att han inte fanns. Har du märkt att en ensam alltid är svagast när hennes ensamhet växer sig stor. Tiotusen besökare och inte någon som gjorde något. Vänner, familj märkte föga. Förövaren gick fri. En ung vacker flickas liv är tydligen inte värt någonting. Det gör mig ont att jag inte var där, jag hade gärna offrat mitt liv för hennes skull. Men nu får jag sörja vid hennes grav och skänka tankar till det, som hon hade kunnat bli. Mina tårar faller över hennes sten, och jag saknar henne så..

Äntligen ett rop på hjälp..

Se en stjärna falla, ett rop på hjälp, eder SuperHjälte är redo att vinna detta nödställda hjärta och rädda henne från de onda krafter som håller henne fastkedjad. Och även om hon valt sitt öde själv så måste han försöka få henne fri, men hur.? Han är lite ringrostig då ingen behövt hans superkrafter på mycket länge, så länge att han nästan helt glömts bort och kraften kan bara frambringas genom att människorna tror, och tror på eder SuperHjälte, och vem gör det.? Han irrar runt i skogen och försöker hitta ut, han följer ljudet av stjärnan men det slår mot klipporna och studsar åt alla håll och tillslut så är han helt vilse, förkrossad och med förlorad självkänsla, påväg att ge upp. Men då uppenbarar sig ett vackert och drömlikt väsen i form av en skönhet som kysser honom lätt på munnen med mjuka vackra läppar som smakar smultron med mjölk. Natten tvingas göra sin sorti och i gryningsljuset finner han vägen ut och sätter av mot sitt mål. På vägen finner han en gammal vän och dom tar en cider ihop och sedan några till innan dom skiljs åt. Solen står nu högt i skyn när eder hjälte springer på en levnadsglad flicka och i ett hyrt rum gör dom saker som… Inte lämpar sig att skriva om här och i skymningen ger hon sig av och han länsar rummets minibar innan han utmattad, lycklig och full lägger sig för ett besök i drömmarnas rike som i ett försök att finna klarhet i vad fan han gör här. Eder Superhjälte vaknar i skam, ångest och utan hopp, tar en taxi tillbaks till skogen, och inser att han misslyckats med att rädda den nödställda kvinnan återigen.. 

Hipp Hipp Hurra för mig idag..

Det är ingen vanlig dag idag, det är eder hjältes födelsedag.. Och han vaknar på soffan, skvätter färg, äter vegetariskt, dricker grogg och en till. Spenderar ett par timmar i telefon med en gammal avdankad punkare. Kan ju låta tragiskt men å andra sidan så har mina vänner, du vet kossorna varit här och firat mig. Vad mer kan man begära, jo en liten sak till men den kan jag inte gå in på här, men den hade gjort hans dag komplett. Men man får vara nöjd med det lilla. Och nu är dagen snart slut och imorgon är det över. Ett år närmare döden och snart är det ett till. Det finns så mycket man ångrar och ännu mindre man inte ångrar men detta är mitt liv och det får ju vara så. Skogen betyder troll och häxor som offrar unga fröknar av någon okänd anledning, jag kan leva med det. Men det finns saker som jag inte förstår, ord och handlingar som strider mot varandra. Din mun säger en sak och dina handlingar en annan, måste jag vara tuff och hård..? Fan vad livet är svårt..

Om du förstår vad jag menar..

Tänk om hon valt mig eller om jag inte sumpat chansen till hennes hjärta, var hade jag varit idag då. Hade det jag känner nu inte funnits även om det grott i flera år eller hade jag brutit sönder det jag har  då. Jag kan inte mer än konstatera att hon är vacker och något jag önskar att jag haft, men jag känner oxå att det jag håller på med nu måste bli avklarat och inser att det redan då är försent. Varför kan jag inte se klart och förstå vad verkligheten erbjuder. Lever i mörka skogar och bland häxor och troll. Kärleken är inget som uppenbarar sig som en blixt från en klar himmel, det måste jag förstå. Man kan tro att man är en superhjälte i hela sitt liv utan att inse att övriga världen ser en som den mes man är. Om inte jag tar första steget kommer kanske ingen att göra det. När ska jag bli hel igen. Likt en dimma som drar in över en förtrollad sjö i gryningen så är jag för full för att ge dig vad du har offrat under kvällen för att få. Det kanske inte är menat att bli vi två, men är det bara mitt fel att det blev så..?

Ännu ett förlorat slag..

Vi kämpar oss genom livet som om det vore en förbannelse, vi avgudar och dyrkar kvinnligt kött som om det vore lycka. Våra drömmar prydda av lust och krampaktigt fallandes flingor av snö i kampen mot helvetets blodtörstiga väsen. Kämpandes mot skuggornas vassa demoner med förlusten och nederlaget mycket nära. Hör hur ett hjärta vrålar i vindens brus när dom svarta fåglarna tar en paus och allt annat är stilla.Där bakom nästa glänta finnes ännu mera skog, bara att vandra vidare trött och frusen och i väntan på att livet och på att solen åter skola träda fram för att skänka mig mod att fortsätta.Det finns ögon överallt och jag känner mig en skvätt paranoid. Men kan du döma mig för det i en värld där allt är uppochner och helt fel. Känslor och tankar följer inte orden och handlingen, vem har skrivit manuset och vem har huvudrollen men kanske framförallt, hur kan jag inte se och inte förstå. Är det rädslan inför verkligheten eller insikten av att det kanske bara är en fantasi. Varför kan ingen förstå och försöka rädda min skändade själ och den börda jag bära på. Ännu ett förlorat slag som knappt har börjat än, och åter en februarinatt fast mitt i sommaren..