#104: Innan årets sista timmar gör sin entré..

Det är tidig morgon, det är årets näst sista dag. Molnen ligger tunga och skymmer solens strålar från att nå fram. Jag strosar runt i ett regnigt och ödsligt Ronneby. Avsaknaden av människor och fyllda lokaler gör att ensamheten känns lite mer påtaglig än vanligt. Mitt hjärta är sedan länge mer som en sten än av kött och blod, men mjuknar till lite när minnena tittar fram. Se, det var där som du lämnade mig och där runt hörnet skapade sedan magi en hel natt. Och där tre hus bort träffades ni och då fick vår saga ett plötsligt slut. Men det var längesedan nu och livet gick vidare mot nya äventyr.

Ser mig lite som en geting i mitt nästa liv med en panisk skräck för mig själv och med social fobi, sökande blott efter närhet. Men lockad av söta ting så fastnar man lätt i köttets lustar, och så hotar dom mitt liv. Misshandlad, hatad och avskydd, försöker att fly men slår istället huvudet i fönstret, om och om igen. Jag ser friheten där utanför, det är dit som jag vill till blommorna på sommarängen, skogarna och sjön, till nakenheten och att blott få vara blottad för sig själv. Och det långt ifrån dömande blickar som får en att känna att man är just, ingenting. Men flaskan min vän, du finns alltid där för mig, så även ikväll..

- Gott Nytt År..

#103: En undrar om en ska fortsätta, eller ge upp..?

Han såg på henne med en blick som från en som just vaknat upp ur en koma. Och det han såg var inte till hans fördel, hennes blick var helt tom och utan åtrå, till och med utan kärlek. Den glöd som en gång lyst i hennes ögon var sedan länge både slocknad och kall. Vad han gjorde för fel visste han inte men att det var hans fel förstod han då han var man och det är alltid mannens fel. Han gick vidare och sörjde ett tag men gick sedan av mot nya äventyr. Ingen kvinna var värd att slösa tid på, så tyckte han. Men det gnagde ändå i hans inre, hon var ju den han ville ha och varför skulle han inte få henne, det kunde han inte förstå. Han gick till Coop för att köpa sig lite mat och där bakom hyllorna såg han henne, ett sken av ljus utstrålades över hennes väsen. Han visste att han var tvungen att börja jaga fast han var inte den jagande typen. Var det okej att låta henne jaga eller stred det mot hela kärlekens hierarki? Han visste inte, men han kände att det var hans plats att bli jagad och inte att jaga. Kanske var det fel tänkt av honom men vem var han att ge efter för känslan som han fått av Gud eller någon annan högre makt. Men hur skulle han nu få henne att jaga honom, och hur skulle han kunna undvika att bli fångad, när det var allt han ville bli..

#102: Gör livet bara ont när man andas..?

Att inte skrämma upp personer och ändå vilja ha en dialog om att man mår dåligt verkar vara en omöjlighet. Säger du tillexempel att du är självmordsbenägen så får dom panik och tror att du bara söker efter uppmärksamhet eller så försöker dom få dig att söka psykisk vård även då det inte är det du behöver, för du vet att du är psykiskt frisk eller lika psykiskt frisk som alla andra, kanske man ska säga. Och om man nu kommit så långt som till att man har hittat någon som man känner att man kan lita på och vill öppna sig för om sitt mörker, hur ska man då få dom att förstå när man inte ens själv förstår varför man känner så som man känner. Och hur vet man att dom verkligen vill lyssna på ditt osammanhängande svammel? Det är lite som om ett svenskt barn som inte har lärt sig läsa än skulle försöka sig på en instruktionsbok om just hur man lär sig att läsa, fast den är skriven på arabiska och det av en dansk. Helt obegripligt helt enkelt, men kanske nödvändigt att förstå för att kunna lösa problemet. Jag menar, man har nästan allt man kan önska sig av livet både fysiskt och psykiskt, allt utom just den där lilla detaljen som man ändå har flyktigt lite då och då, lyckan. Och om nu allt är solsken och fågelsång, hur sätter man då fingret på vad det är för mörka moln som fördunklar allt det som bara borde bestå av ljus? Det kanske är som dom säger att det alltid finns någon där som är villig att lyssna, men då krävs det ju ännu mer av den som ska försöka sätta ord till sina abstrakta tankar och riskera då att framstå som en total idiot när denne inte lyckas med detta. Och kommer troligtvis att må ännu sämre på grund av det. För dessa människor är varje dag en kamp som aldrig verkar ta slut och det mot dom svarta fåglarnas vrede. Hur länge orkar man kämpa mot något som man inte vet vad det är man kämpar mot och detta gång på gång och om och om igen, innan man ger upp? Men framför allt, vem fan har tid att ta tag i andras problem när man har sina egna? Och hur vet man när det är dags att ge upp..?

#101: Om nu sanningen måste fram..

Doften av sommaren börjar sakta att tyna bort och jag vet att det är långt tills nästa gång, det är det alltid. Men å andra sidan så ger det en också tid att tänka och fundera på sådant som man annars inte i solen har lust att tänka på. Men sanningen måste fram och det till varje pris. Jag är en bluff, precis som du och du och du och alla andra. Vi lever våra falska liv i tron om att dom skulle vara äkta. Vi klär oss i roller och fantasier i tron om att ingen skola genomskåda att vi inte duger. Det är helt sant att vi inte duger och idiotiskt av oss att tro att vi kan dölja det. Visst är styrka en svaghet men för den skull betyder det inte att svaghet skulle vara en styrka. Du är varken mer eller mindre än någon annan. Även du har brister och fel, men även sånt som är rätt och riktigt. Du lever och borde vara nöjd med det även då världen inte är ett paradis. Det finns ingen frälsare, man måste själv skapa sina öden och leva med sina beslut i evigheter från då dom skapades. Ibland kan den mörka stigen mynna ut i en bered och ljus väg, ibland gör den det inte och om man går på andra hållet så kan det helt enkelt vara som så att den breda och ljusa vägen tynar bort och övergå till den mörka stigen. Alla ljuger eller vinklar sanningarna om du så vill men ingen är ärlig rakt igenom. Visst, vissa av oss släpper små fragment av ärlighet och tror att vi är uppriktigt öppna. Det är bara en illusion. Vissa tänker på andra men sätter sig själva i första rum. Nä, inte vissa utan alla och dom som säger annat är väldigt duktiga på att lura sig själva och dom som går på det är enormt lättlurade. En gissning från min sida är att meningen med livet är att dö. Eller som Ronny Eriksson en gång sade: Alla ska vi dö en dag, alla andra dagar ska vi det inte. Eller något liknande, men så har den mannen sagt fler vettiga saker än någon annan jag känner till.
Det är svårt att sova när drömmarna är mörka och onda, det är svårt att vakna när dom är ljusa och ljuvliga. Men sova måste man ju och somnar gör man förr eller senare oavsett om man vill det eller inte. Jag minns en dröm som fastnade i en loop och jag kunde varken komma vidare eller vakna upp, jag var fast. Det var en konstig upplevelse som jag hoppas på att slippa uppleva igen. Undrar om tiden har något med drömmandet att göra. Fast nu handlade det ju inte om tiden eller drömmar, utan om lögnen. Vissa av oss är vackra men dom äro inte mången, för den stora massan är fruktansvärt fula och utan timmar framför spegeln och en massa skönhetsprodukter så blir lögnen till en sanning och ångesten ett faktum. Skönhet kommer från insidan säger kanske ni då, men det är bara delvis sant. För utan yttre skönhet så fyller den inre inte någon funktion. Jag kan förstå dom som tycker att allt vackert måste dö. Jag kan förstå det men håller inte riktigt med dom. För det är ju skönhet (även om den bara är fejk) som driver livet framåt. Men även dom vackra kommer att bli fula inom sinom tid, om det nu kan vara till tröst för någon. Blommor blommar ut och vissnar ner, men det är väl det som är livets gång..

#100: 15år av oralt svammel och en massa kamouflerade sanningar..

När orden tappar fotfästet och far iväg i ett kamouflerat svammel, så är det bara sanningen som döljer sig där långt inne i dom mörka och dunkla meningarna som oftast är ämnade för någon speciell men som ändå aldrig kommer att förstå det som försöker förmedlas. Ibland handlar det om hat och avsky och ibland om känslor och ren kärlek. I andra fall så är det bara saker som behöver komma ut ur systemet. Vissa inlägg är seriösa och andra bara för att roa läsaren, men aldrig utan budskap, tro inte det. Allt är inte bra och mycket är riktigt dåligt men det finns en del guldkorn om jag själv får tycka, och det får jag. Allt är ocensurerat och liksom livet har det dalar och toppar men finns ändå där. Min filosofi bygger på att än hur dåligt det må vara så om jag har publicerat det så har jag, även om jag kanske inte alltid kan stå för det efteråt, men man har väl rätt att ändra sig.
För 15år sedan på dagen skrevs det först inlägget i denna bloggen och det var kanske inte det bästa. Men det var trots det viktigt då och är fortfarande det åtminstone för mig, man skulle kunna säga att det har format mitt liv till vad det har blivit och även denna blogg (en helt obetydlig blogg och med alldeles för få läsare, fast ändå läsare från världens alla hörn (förutom Norge då och Kina, fast Kina är ju förståligt då den av staten är blockad där)).

Men det finns minnen även från innan denna bloggen, minnen som är viktiga för att förstå varför jag hamnat här där jag idag är. Det är kanske inte så viktigt för er men för mig är det viktigt. 

Allt började med min morfar (som jag förvisso aldrig har träffat). Han var en god människa med värderingar som enligt mig var rätta och riktiga och framför allt värderingar som jag kan stå för än idag. Det finns i och för sig en liten risk att han även hade värderingar som jag inte kan stå för men dom har jag i så fall aldrig fått höra talas om tills dags datum, och då måste jag ju utgå ifrån att han inte hade dom. Det är ju trots allt hans gener som jag är uppbyggd av även om dom nu mera har blandats ut lite. Och även då han inte direkt har något med mitt skrivande att göra så har han lagt grunden för vad jag tycker är rätt och fel och det mina vänner är vad det handlar om. Man måste alltid stå upp för dom som är svagare och dom som inte har det lika bra som du och jag. Det är en enkel regel att följa och så länge man följer den så är man en SuperHjälte. Jo, jag har också brister och fel men jag försöker och det är det som räknas. Det är bättre att förlora en strid än att aldrig ens deltaga.

Så här i det hundrade inlägget och efter femton år (det är längre än mågen av dom största bloggarna) så borde man kanske tacka sina förebilder och dom som gjort ett intryck på sättet man skriver. Men då dyker nästa tanke upp, tänk om dom inte vill bli förknippade med mig. Fast varför skulle dom inte vilja bli det, jag är ju en ganska snäll och trevlig person med vettiga åsikter (om jag får säga det själv, och det får jag). Så om dom nu mot förmodan skulle läsa detta och verkligen inte vill vara omnämnda här så lovar jag att gå ifrån mina principer och plocka bort deras namn, om dom ber mig. Men som ni förstår så finns det mången hundra namn att droppa här, så jag ska försöka hålla mig till dom som ni kan känna till och ett par som ni kanske inte vet vilka dom är men som måste nämnas för att jag känner att det är viktigt. Så låt mig därför säga tack till:

Johan Johansson, Stefan Sundström, Olle Ljungström, Johan Anttila, Ronny Eriksson, Åke Bylund, Thorsten Flinck, Dan Hylander, Björn Afzelius, Thomas DiLeva, Iodine Jupiter, Anton Remelin, Douglas Adams, Robert Smith, David Lynch, Daniel Åman och så förstås den viktigaste av dom alla (inte för att dom omnämnda inte är viktiga, det är dom men hela grunden till mitt skrivande lades av) Ronny Carlsson. Han må vara bortglömd av många men aldrig av mig och jag önskar att jag fått träffa honom innan han gick bort. Nu har jag säkert glömt en sådär etthundrafemtio namn som borde skrivas ut här men mitt minne är inte vad det varit så tyvärr, ni blev inte omnämnda här idag men det betyder inte att ni varit oviktiga, kom ihåg det. Och så vill jag ju så klart tacka alla bloggens läsare från hela världen och hoppas ni fortsätter läsa dom kommande femton åren. Och ett alldeles speciellt tack till mannen som håller mitt skrivande (kanske inte i bloggen men iallafall) på en värdig nivå, min vapendragare, vän och kamrat, Mikael Sandström.

Så om ni nu vill knäcka koden och luska ut vem jag verkligen är och hur jag fungerar så har ni chansen. Studera bloggen, läs mellan raderna och studera ovan nämnda personer så borde ni kunna lösa pusslet som är jag. Är ni helt ointresserade av hur jag är funtad och bara vill läsa det jag skriver så behöver ni inte studera ett skit av detta, utan bara njuta av orden.

Det är lätt att, eller lätt är kanske fel uttryck men det är inte jättesvårt att förstå hur personer fungerar om man bara får tillräckligt med tid att studera dem. Visst, det finns alltid obegripligheter som man aldrig når hur mycket man än gräver i deras sinne. Men i det stora hela så kan man ändå förstå hur dom känner, tycker och tänker och vad som driver dem. Och deras ögon avslöjar alltid mycket mer än dom önskar säga. Men för att inte skrämma iväg dem så håller man en hel del av känslorna man uppmärksammat för sig själv och objektet i fråga misstänker ingenting. På så vis kan relationen fortsätta på ett för båda parter tillfredsställande sätt.

Sedan finns det alltid en person som man aldrig begriper sig på hur mycket man än försöker och hur mycket tid man än lägger ner, kämpar, gräver och söker. Visst, andra kanske tycker att man är ganska enkel att få grepp om men jag undrar om dom verkligen förstår mer än det lilla som finns på ytan. Kanske, kanske inte, men jag känner ändå att jag aldrig har fått grepp om hur jag själv fungerar, och detta trotts att jag lagt ner flera tusen timmar på det. Jag finner alltid låsta dörrar till mitt inre, vissa går att sparka upp andra går att dyrka men en del av dem förblir låsta och så finns det dom dörrarna som man inte ens vågar känna på av rädsla för att det ska väcka dom svarta fåglarnas vrede. Men behöver det vara så, borde man inte känna och kunna lita på sig själv så pass mycket att man vågade vara helt öppen och ärlig i sin ensamhet iallafall..? Tydligen inte. Och vad är det som gör just mig så svår, eller är det som så att alla människor bär på så mycket konstigheter som ingen, inte ens dom själva kan förstå och är det då som så att man bara tror att man har koll på de objekt man studerat men i själva verket har man bara skrapat lite på ytan och vet mindre, mycket mindre än vad man tror..? Jag måste sluta tvivla på mig själv.

Och som avslutning, vad vore väl inlägg nummer 100 utan en dikt som inte må vara färdig och utan titel. Kanske inte det bästa jag skrivit men något utöver det vanliga måste ni ju bjudas på så här efter 15år.

Du får mig dit du vill

om nerladdningen

är över 56 kilobyte

Låt mig bara få tillgång

till ditt privata nätverk

Heta gömda filer

med inbäddade virus

farliga som glödande kyssar

mot läppar så mjuka

Så lyckas du driva mig

mot sensuell vansinnighet

Men täckning saknas

kan inte nå numret just nu

En storm som ur vansinne rasar 

ett antivirus angrepp, ett rus

Jag kopplar ner, startar om,

 och allt är över för denna gång..

Och som ett ps. eller en andra avslutning (eller kalla det vad du vill). Jag måste ju få säga ett par ord om politik (om inte annat så för att det alltid retar någon), det går inte att undvika. Jag vet att ni tycker att det är tråkigt men det är ju så viktigt så håll ut, det är bara tre meningar och det går fort att läsa.

Död åt nazismen och låt oss krossa Sverigedemokraterna, nazister som dom är. Ja, jag vågar säga det, dom är nazister och rasister. Dom kan måla sig i regnbågens alla färger om dom vill (fast det har jag svårt att tro att dom vill), men hur mycket dom än försöker så kan dom ändå inte dölja den äckliga bruna stanken..

- Tack för dom här femton åren och tack för ordet..

Nittionio är ju aldrigt riktigt helt hundra..

Förr ställde han sig alltid frågan om man kunde bli mer ensam än såhär och nu visade det sig att man kan det. Det finns inte mycket kvar nu, inte ens någonting att drömma om och då har isoleringen inte ens börjat, på riktigt. Men eder SuperHjälte räds inga virus, han räddar prinsessor och prinsar på löpande band. Ja, inte bara kungligheter utan även dom som inte betyder någonting, alla nödställda är hans mål men dom är så många så han hinner inte riktigt med. Liksom som när det börjar gå lite för fort på tetris® och man får panik och, sedan är det kört. Det senaste äventyret handlade just om hur han bland monster och demoner kämpade för att rädda den kanske viktigaste personen i världen. Nej, det var varken påskharen eller Min Fru (som jag inte har träffat på mycket länge, viket i sig är synd för hon är en underbar person. Men hon spelar en viktig roll i denna historien så det är ändå okej). Allt började tidigt en lördagsmorgon när han kom på sig själv sittandes naken på en sten mitt i en å med en fiol och en videokamera. Då insåg han till sin stora fasa att han varken var snygg eller kunde spela fiol. Denna insikt sårade honom litegrann och då mest att han inte kunde spela fiol. Men han vandrade hemåt och försökte komma på hur i hela friden han hade hade hamnat där och varför han valt just en fiol som sällskap när han ändå inte kunde spela på den. Svaren uteblev. Skogen var tät och han kände sig förföljd, kanske var det hans ärkefiende eller någon ilsken älg som var hungrig, så han beslutade sig iallafall för att klättra upp i ett träd och gömma sig en stund. Väl uppe i ett noggrant och väl utvalt träd så ser han att det redan sitter någon där, en vacker ung och lättklädd kvinna. Det blev en liten tryckt stämning då han inte kunde låta bli att stirra på henne. Inte mången ord blev sagda på en hel evighet. Men hon var vacker tänkte han när han plötsligt ser hur grenen hon satt på gick av och hon trillade ner och sprang iväg. Nu var han ensam kvar i trädet. Undrar om det var henne han skulle räddat, tänkte han en kort sekund innan han började fundera på färgen brandgult. Det var en vacker färg tyckte han, fast han vågade inte riktigt erkänna det för sig själv eller för någon annan. Men tanken är fri försökte han intala sig. Det var dags att klättra ner och vandra vidare. Väl nere på fast mark igen så tog han sig vidare genom snår och sly. Timmarna gick utan minsta äventyrliga upplevelse och tankarna skenade iväg. Det börjar skymma sade han för sig själv och stelnade till. Där framför honom bara en armslängd bort stod han nu öga mot öga med en Fladdermusmyra som var gigantisk och hade en kropp som en spindelråtta. Och just i detta ögonblick kände eder SuperHjälte sig så fruktansvärt liten och rädd. Han tittade på monstret och mumlade för sig själv något om att varför det alltid var han som skulle rädda alla andra och aldrig någon som kunde räddade honom. Men innan han han avsluta meningen så dök Min Fru upp lika strålande och vacker som alltid och med ett leende som kunde få isberg att smälta på sekunder. Hon skrek HALLÅ DÄR! och spände ögonen i besten som genast sprang gråtande där ifrån. Sedan kysste hon honom lätt på kinden och försvann lika snabbt som hon kommit. Men kyssen var magisk och fyllde hans hjärta med blommor och fjärilar, målade hans dystra sinne i en nästan helt brandgul färg och han bara log sådär fånigt som bara en lycklig misslyckad hjälte kan le. Han sträckte på sig och dansade vidare genom skogen, över sjön bort mot berget utan ett enda bekymmer i världen. Sedan hände det en massa mer spännande och dramatiska saker. Men allt slutade väl och eder SuperHjälte räddade den kanske viktigaste personen i världen. Och nya äventyr stundade där i fjärran och ensamheten kändes nästan som helt bortblåst och ett flyktigt ögonblick av lycka hade uppenbarat sig..

Små krossade drömmar..

Nu har grillen brunnit ut och solen tagit farväl, och jag som ville att den bara skulle stanna kvar. Men visst, ingenting varar för evigt, allt kommer och går. Man ska hålla sig så långt ifrån lyckan som det bara är möjligt, sanna mina ord. Det är så lätt att fastna i saker som man inbillar sig när man känner sig lite ensam. Och det känns som man fått en släng av storhetsvansinne bara för att man tror att solen skulle välja att skina över just mig, varför skulle den göra det.? Det är som med allting annat här i livet och allt man vet är att man ska dö. Men varför, varför skulle inte jag någon gång, åtminstone bara för en natt få dränkas i månens silversken och få bli ett med lyckan.? Istället för att behöva fundera över att dränka mig i ett grått, trist och kallt hav.? Nu är ju frågan om det handlar om hjärnspöken eller om det är på riktigt. När drömmarna du drömmer aldrig slår in så borde du kanske välja att drömma mindre storslagna drömmar. Glöm aldrig att du är just ingenting. Men efter solsken kommer regn och regnet spolar förhoppningsvis bort våra synder och ger oss en möjlighet att på nytt växa oss starka. Så solen är inte allt här i livet, det finns fler viktiga ting som också har betydelse. Om man tänker så tillräckligt länge så börjar man kanske tro på det förr eller senare, eller inte. Spelplanen förändras och man måste anpassa sig till dom kort som ligger, för annars förlorar man hela spelet. Och förlora tänker jag inte göra, inte utan att göra en storslagen sorti först, och den har jag inte hunnit planera än. Efter regnet kommer solskenet förhoppningsvis åter och då börjar allt alltid om och om och om och om igen..

Kravbananer, solsting och rock n roll..

Det ställs många krav på oss människor idag. Man ska äta sunt och rättvisemärkt. Man ska visa en välmående fasad utåt trots att allt känns skit. När sedan helgen kommer krävs det att du är snygg, sexig och knastrig vinylsingel. Trots dessa attribut är kontentan att ensamheten förblir din enda vän. Om än en lojal sådan. Det kan tyckas att synsättet är svart och tungt när man i dessa tider talar om gemenskap. Det är helt korrekt tolkat. Färgglatt har aldrig varit våran melodi. Blomstertider nalkas, vita mössor kommer flyga i luften, falsksången ska ljuda och framtiden är lika strålande som Tjernobyl en gång var. Prästkragar mässar och åhörare stressar, Moder Jord och Fader Vår sliter och står i och för oss med pollenallergi blir himlen till ett helvete..

Påskharen på finbesök..

Påskharen och jag sitter och super idag, ägglikör ska det såklart vara och lite lsd så att färgerna stannar kvar. Vi är djupa och förklarar om och om hur vi tänker om helt banala saker och likt repriser som sänds igen och igen på någon dålig reklamkanal, men timmarna går och glasen fylls på och på. Det är en sorgens och en lyckans dag, då Jesus på korset dog och till himmelen for men bara för att komma tillbaks, men givetvis kunde han då inte vara med här idag på grund av resan så klart. Judas kom förbi en liten sväng men bara för att se om det fanns något gottigt skvaller som han kunde sprida vidare på stan, så han fick gå. Kvällen flöt på trots bristen på kvinnlig fägring och vackra bröst. Haren fick sedan en snedtändning, blev våldsam och slog sönder allt av värde medans han skrek "Kapitalist, nu ska du dö" och jag blev, tro det eller ej lite rädd och gömde mig i en garderob tills han lugnat ner sig och världen slappnat av litegrann. Då kom jag ut och vi fortsatte att dricka och njuta av allt som ett isolerat liv kan bjuda på. Stjärnorna lyste i miljontals fast vi såg ännu fler, vi diktade tillsammans tills orden tog slut. Då började vi sjunga gamla Tyska schlagers men det lät för jävligt det hörde både han och jag trots att vi var plakat. Men det sket vi i och sjöng vidare ändå. Och när det mitt som det var blev tyst som i en grav så hade vi gått i däck båda två och det var nog bra, för imorgon är det en ny dag..

-Glad påsk kära vänner och alla ni andra..

Längtan efter närhet i beröringsskräckens tidevarv..

I en tid av ovisshet och stängda gränser blir man lätt rädd att spriten ska ta slut och att man tvingas stega till systembolaget för att lägga sina surt förvärvade slantar där och sedan behöva oroa sig över hur man ska ha råd med mat. För utan mat kan man inte bjuda någon man tycker om på en romantisk middag för två med vin och levande ljus, i förhoppning om att men ska få komma till den kvällen. Men det brukar ju ändå sluta med att man hamnar i soffan med flaskan och en skvätt ångest när man sedan vaknar i sin ensamhet. Fast i dessa coronatider så är ju chansen till närhet ändå nästan noll. Och närhet kan ju i sig vara ganska överskattat. Ja om man inte får den av någon som man vill ha den av för att dom inte förstår att man vill ha den av just dom eller så förstår dom men vill inte ha den av dig. Det är svårt med kärlek när det inte är lätt. När du sitter på en stol och hon ställer sig framför dig och med kärleksfull stämma allmänt konverserar så är det ända du kan tänka på, hur mysigt det skulle vara om hon satte sig ner i ditt knä och kysste dig med sina mjuka läppar. Det är tur att man har fantasi och drömmar för annars hade livet lätt blivit tråkigt. Eller när någon offrar något för att få träffa dig och det sedan inte leder någon stans, undra vem som blir besviknast då.? Troligtvis jag. Men våren kommer med hopp och kanske lyckan denna sommar kommer stå mig bi och att någon av ett fåtal lägger sin tid på att tråna efter mig, och att jag förstår det. Men det kanske kan bli svårt i denna beröringsskräckens tid med virus och samtyckeslag..

Om nu och kommande tider..

Låt oss känna hur det känns när våra känslor rasar i en känslostorm utan djupare känsla. Se det som så här, en ensam svart fågel som obemärkt flyger förbi är i sig inget hot mot mänskligheten. Men en störd ensling med avsaknad av empati skola ses som en stor risk att skapa kaos för den stora massan. En skönhet kan däremot glida genom livet med en miljon möjligheter utan att för den skull bära på något gott över huvudtaget. Det är så du känner igen ondskan. Det må vara sant att det vackra alltid är det dödligt giftiga och att det sexuella utnyttjandet av kroppar i plågade skrik måste få ett slut, även om det kan vara svårt när lusten tränger sig på och även då du blir kränkt gång efter gång under njutningens korta tid. Man får helt enkelt välja glädjen och ta det som en man. Förmågan att se in i någons ögon och lyckas tolka det man ser blir svårare och svårare ju mer den ögonen sitter på betyder för dig. Hur ser lyckan ut.? 
Eder superhjälte må vinna hjärtan efter hjärta men så fort han hänger hjältemodet på väggen så blir ensamheten åter en vän, någon som lyssnar, tröstar och roar när natten känns tung. Ingen sol skiner året runt och kvinnan kan fortsätta att vara ond. Själv är jag ingenting om ingen behöver mig, och det är det tydligen ingen som längre gör, men snart är våren här och då spelar vi utefter dom kort som redan ligger och förhoppningsvis vinner vi vår storhet åter. Det finns alltid en framtid att brottas med och nya själar att bekanta sig med..

Allt börjar med ett ord..

Allt börjar med ett ord som blir till en känsla som väcker en idé till liv. Tankarna gror och utvecklas och till slut så blir det ett tvång. En stilla natt går det överstyr och allt tar slut. Du avviker från ett normativ och med en utmärkande stil. Inte ens på ställen där du trivs passar du in. I livet utanför får du inte vara med. Till och med dina vänner håller dig på avstånd och när dom utnyttjar dig så känner du ett hopp som snabbt tynar bort. Du kanske till och med älskar det. Så dra för gardinerna och reglera dörren, dom vill dig ändå inte väl. Paranoian växer, ångesten skriker att alla hatar dig. Men där bakom hörnet, i ögonvrån skymtar lyckan fram som en suddig figur. Hon lovar dig kärlek och rikedom men bara om du tar dig vidare till nästa nivå. Och där i framtiden ligger landskapet öppet med fria vyer i solsken, stränder och hav. Fjärilar i magen är något du bör njuta av så länge möjligheten finnes. Livet går upp och sedan går det ner för att sedan gå upp igen. Du ser kärleken men blundar för den som håller dig så kär, ett val som står dig fritt att göra men bara i vetskapen om vad du missar då. Det finns inget viktigare i livet än dom som vill dig väl så respektera goda människor och vänner men förakta alltid dom som tror att dom är för mer än andra och dom som förtrycker svaga. Önskar att världen var till för alla så som jag är till för dig..