Nu när våren är svag och kämpar för sin entré så kämpar vintern emot med näbbar och klor för att hålla sig kvar. Den har inte en chans att vinna men kämpar ändå. Och man kan lätt känna igen sig i sin egna kamp i livet. Fast frågan är om den lider lika mycket av förlusten som vi.
Det som länge varit dött skola snart åter sprudlat av liv och födas på nytt, giva oss ett hopp om en ljusare framtid. Fast vem ska stå upp för dom trasiga och små..? Speciellt nu när det inte längre finns några SuperHjältar kvar. Jo, eder SuperHjälte finns ju här men han är trött och sliten och föga att lita på. Dom som är trasiga saknar värde och dom små skola bara hålla käften och rätta in sig i leden. Kapitalet vet att deras dagar är räknade och att kapitalismen är döende, så det är väl klart att dom försöker suga ut det sista av vad livet och makten har kvar att ge. Men det finns stunder av ögonblick som är värda mer än kapital, foton som aldrig blev tagna men som hade varit ovärderliga om dom hade funnits, ovärderliga för den som upplevt dem och det speciellt i dessa tidevarv av ensamhet. Jag minns ett sådant ögonblick och hade gett nästan vad som för att kunna få det dokumenterat. Då hade jag kunnat plocka fram det i mörka stunder och besegra min egna vinter. Det var sommar, det var fest och den avslutades med en öl mellan två träd nere vid en å och i soluppgångens sken, en idyll för romantikens dyrkare, men det är flera år sedan nu. Det sliter på själen att tiden mellan lyckan är en evighet. Visst finns det en framtid men den känns långt här ifrån och minnet av dom vänner som lämnat denna jord får en att ställa sig frågan om dom inte gjorde rätt. Nej, jag är inte, men jag kan ändå inte låta bli att beundra deras beslut, rätt eller fel.
Helt plötsligt så uppenbarade den sig framför mig och stod helt stilla mitt i vägen. Den liksom tittade på mig som om den ville förmedla ett budskap, något väldigt viktigt. Själv stod jag där häpen och upprymd av beundran, den talade till mig. Jag förstod inte vad den sa men uppfylldes av alla dessa känslor som den förmedlade ur sin visdom och sin storhet, och det kändes som om jag förstod mer om livets mysterier, fast jag kände mig ändå liten i det stora hela. Och den fick mig att inse att jag ser en tjej, en liten tjej i dig.
Och det är bilden av henne som tänder mig. Men pojken i mina drömmar skriker tyst ut sitt hat, det är bara dig som jag vill ha..
