Må syndaren straffas..

Det rasade ett oväder men i dina ögon skiner solen. Det krävs så lite för att lyckan ska vara gjord och ännu mindre för att den ska vara ogjord igen. Det man ångrar, ångrar man och ångern är det som driver livet vidare. Och om nu själen lever vidare så undrar man vad ont man gjort innan man hamnade här. Är det kanske döden som är livet och livet bara ett väntrum.? Det skulle förklara en hel del om det vore så. Dimman lättar över den förtrollade sjön och två som berusade älskat natten lång börjar vakna till och vandra där ifrån. Det börjar regna innan dom kommit hem, var och en på sitt håll. En med någon som väntar och en som önskar det, men mot ingen av dom tre lyckan ler. Borde ärlighet vara ett mål även om du blir övergiven då. Det är svårt att leva i en lögn när lögnen lever sitt eget liv. Lätt att läsa andra när du inte vill läsa dom, men dom du vill förstå känns som böcker på ett okänt språk. Men vilket språk är du själv skriven på.? Kan man inte begripa hur man själv är funtad, hur ska man då andra kunna förstå. Drogad, det är så lätt att bli drogad av sprit eller kärlek kanske ett piller eller två men det hjälper ändå inte mot smärtan du lider av. Gud bringa föga nöjen i att straffa syndaren även då han måste straffas. Han skola enligt herrens ord stenas eller korsfästas på grund av det som författaren tyckte var fel. Det finns ingen plats i vår värld för dem som inte är som alla andra. Nu börjar solen titta fram och ditt väsen växer sig starkt igen..