Mörker, ensamhet och hopp..

Mitt i veckan står tiden alltid helt stilla. Likt en mardröm, ett rovdjur som smyger sig på för att slita mig i stycken. Så som kvinnor gör och kanske är det just därför som vi älskar dem så högt. Fast det gör ju fruktansvärt ont när dom sviker och sviker gör dom förr eller senare. Men nu är det helg och då är allting upp och ner. Och även om man träffar någon ett par timmar, har jättemysigt, äter och dricker gott så slutar det alltid med att man måste hem till ensamheten igen. Promenad genom byn i isande kyla och där snön ligger vit, istapparna hänger från alla taken, det är en vacker syn men inget som någon hon vill dela med mig. Vad gör jag nu, är jag en så tragisk figur.? Kanske skulle man ge sig av, lämna allt och bara dra ut på nya äventyr. Fast vad skulle skillnaden vara, det är ändå samma kvinna, bara olika namn. Jag tror jag stannar kvar. Här vet man vad man har (förvisso ingenting men iallafall). Snart är våren här, då öppnar sig världen igen och allt blir fröjd och lycka och vandringen mot döden blir lite lättare, kanske till och med en uns roligare. Om man skaffade sig en fluga och en fes så kanske allting förändras till något nytt och spännande. Kan det vara så enkelt.? Jag har ju nästan allt man kan vilja ha utom just fluga och fes, (och någon som vill dela sitt liv med mig). Men man kan ju inte få allt, så tack för en trevlig kväll..