Kamouflerad Verklighet..

Det är så lugnt här nu, när rösterna i huvudet för tillfället har tystnat och smärtan somnat in för en stund. Allt som saknas är ett besök av energin och av dig, lusten är ju redan här. Utanför gottar sommaren ner sig i soffan, det är visst någon film om svarta fåglar och gråa dagar. Hemma hos någon annan pågår ett galet spel om makt, pengar och våld, men inte här. Här lyser tristessen med sin ständiga närvaro och äventyret med sin frånvaro. Det finns tusen saker som lyser upp tillvaron men på nätet vinner hatet mer och mer mark för varje dag. Kan det vara ett bevis på att anarki inte fungerar? Går du runt bland folk och lyssnar riktigt noga så kan du höra hur varannat hjärta brister. Det är inget vackert ljud, men det syns åtminstone inte. Drömmar utgörs av illusioner i en kamouflerad verklighet där kärleken alltid är intrasslad i taggtråd och rosenbuskar. Varför ska alltid tankarna vara så svåra att förstå, när allt du önskar är att inte bli dömd av andra. Du låser dina dörrar och låter inte världen utanför få komma in. Tillsammans med ensamheten kan du ju inte bli sårad..

När ditt bästa inte är bra nog..

Tänker man på dom som kan skriva med känsla och stil, som alltid hittar dom rätta orden i de meningar som träffar rakt in i hjärtat eller själen. Tänker man på dom så inser man snart att man är ganska liten och ganska värdelös. Visst, dom är inte många men dom finns där hela tiden som ett hinder och som en inspiration. Jag vill så gärna kunna mäta mig med dessa mäktiga Gudar, men det vore väl att förhäva sig. Många av dom är döda sedan länge men några lever än, och jag vill hylla dem alla men finner inte orden värda deras storhet. Så varför kan man då inte inse sina begränsningar och bara ge upp? Svaret på den frågan måste nog bli att även om man inte kan komma upp i deras klass så vill man iallafall finnas till. Men den verkliga frågan är nog om man verkligen gör det eller om man bara bleknar bort i deras skugga? Mörkret sänker sig över det dystra i en enslings tragiska liv. Jag är ingenting och kommer så alltid att förbli..

Trollbunden av din skönhet..

Bland socialister, pundare och folk med avvikande stil. I ett sorl av röster, kemiska dofter och fyllda glas, blir man påmind om forna äventyr och förlorade slag. Vid dimmorna över en trollbunden park falnar glöden när gryningen vinner mark. En ensam häger vid en damm. I nyanser av mörka skogar leder häxorna dig på en fruktlös jakt i daggvåta drömmars tidevarv. Erövringar av obetydliga värden lyser med sin frånvaro i vackra väsens närvaro. Inget skola lycka vara om lyckan vore en mardröm i säng med sköna älvor, som i en galen dans tvingar dig med våld till underkastelse. Ser järtecken i skyn, över oändliga hav av minnen som gör mig svag. Styrka vore ett par ord från vackra läppar i en viskning om hopp från dig. Oändlig längtan att få ändra på det som blev så fel när du en februarinatt tog en chans i hopp om att förvandla denna grodan till din prins. Det är samma flicka bara olika namn. Samma möjligheter till en förlorad romans. Dom svarta fåglarna får sin revansch och kraxar sina hesa skratt av synen på det jag inte ser. Trollen driver runt och gillar när enslingen inte finner det slut han vill. Den synd jag begick borde jag sonat och blivit förlåten av Gud för längesedan, eller är förlåtelsen bara reklam för ingenting. Har man allt så har man ingenting, vinner man så förlorar man allt och lite till. Kan det verkligen vara sant att du ville ha mig.? Kanske är det du som är den prinsessa som dräper mina demoner och räddar mig. Kanske är du bara en hägring i ett rus av solsting eller just ingenting. Men i formen av skönhet trollbinder du mig totalt..

Glömma det gråa livet..

Nu hoppar jag in i spelet, åtta månader efter alla andra. Men med skicklighet, lite tur och en massa fusk och annat fulspel så tänker jag vinna. Är så trött på att alltid vara steget efter och att aldrig se det uppenbara. Men inte längre, nu åker superhjältekostymen på och superkrafterna dammas av och det är dags att rädda världen från ondo, eller åtminstone rädda en vacker kvinna i nöd och kanske till och med vinna hennes hjärta. Men när kvällen är över och man börjar nyktra till så inser man att det inte fanns någon kvinna i nöd och att superhjältarnas tid är förbi, min tid är förbi, åtminstone för nu. Nä, jag vägrar, jag tänker resa mig ur mörkret och sprida ljuset och utrota så mycket hat jag kan, och jag tänker rädda henne vare sig hon är i nöd eller ej, för jag bryr mig..

Falnande minnen..

Tänk vad mycket man inte minns och när man väl minns det så är det bara ord och inga bilder, än mindre filmer. Flickvänner som bara är namn på ett papper, äventyr som man inte visste hade hänt. Och det är bara ett fåtal ögonblick som hittats i gamla block, filer och dagboksinlägg Hur mycket mer finns det som man glömt. Saker som man sagt och gjort, saker man ångrar och sånt som man skulle vilja minnas. Det som skapat den man är idag, av det finns bara små fragment kvar.
Fast det som finns bevarat kan också ge uppenbara bilder av det man borde sett då, och det får man ångra nu efteråt. På samma gång så hade man ju inte varit där man är idag, på gott och på ont. Andra vänner annan stad, andra tankar som kanske inte funnits kvar, hade det fortfarande varit du och jag som det nu aldrig var. Hon på krogen som tydligen mig verkligen ville ha, nu hon gått vidare och någon annan henne har och ensam är jag. Förbannelse över min förmåga att stänga av, känslor som kan göra ont en annan dag. Du kommer inte undan smärtan, den finner dig tillslut ändå så varför inte bara ta chansen när man den får. Det är mig som jag inte förstår mig på..

Mörker, ensamhet och hopp..

Mitt i veckan står tiden alltid helt stilla. Likt en mardröm, ett rovdjur som smyger sig på för att slita mig i stycken. Så som kvinnor gör och kanske är det just därför som vi älskar dem så högt. Fast det gör ju fruktansvärt ont när dom sviker och sviker gör dom förr eller senare. Men nu är det helg och då är allting upp och ner. Och även om man träffar någon ett par timmar, har jättemysigt, äter och dricker gott så slutar det alltid med att man måste hem till ensamheten igen. Promenad genom byn i isande kyla och där snön ligger vit, istapparna hänger från alla taken, det är en vacker syn men inget som någon hon vill dela med mig. Vad gör jag nu, är jag en så tragisk figur.? Kanske skulle man ge sig av, lämna allt och bara dra ut på nya äventyr. Fast vad skulle skillnaden vara, det är ändå samma kvinna, bara olika namn. Jag tror jag stannar kvar. Här vet man vad man har (förvisso ingenting men iallafall). Snart är våren här, då öppnar sig världen igen och allt blir fröjd och lycka och vandringen mot döden blir lite lättare, kanske till och med en uns roligare. Om man skaffade sig en fluga och en fes så kanske allting förändras till något nytt och spännande. Kan det vara så enkelt.? Jag har ju nästan allt man kan vilja ha utom just fluga och fes, (och någon som vill dela sitt liv med mig). Men man kan ju inte få allt, så tack för en trevlig kväll..

Det faller ett mörker..

Grundlurad! Han är grundlurad, det nya året innebär ju inte som utlovat något nytt hopp. Det är samma drömmar, samma längtan och samma sorg som åren innan. Han lovade att begrava allt som sedan länge borde grävts ner men kommer han verkligen att klara det. Det är ju det som ger näring åt dom superkrafterna som han i hemlighet bär. På ett hotell i Helsingör för ett par år sedan fick han en sista chans som han inte kunde ta, nu finns bara minnen kvar. Men varje nyår hoppas han på ett nytt telefonsamtal, som aldrig kommer. Det är det som är grejen med en sista chans, den upprepar sig nästan aldrig, åtminstone inte när det lämpar sig. Jag har så mycket jag ångrar och än mindre som jag inte ångrar, men det är väl det som är livets gång. Men när längtan blir för hård så får han väl rädda en jungfru i nöd, det är ju det han gör bäst. På så vis slipper han sina egna problem för en stund, en kort stund men iallafall. Känslan av att ge upp och att behålla hoppet är en balansgång som han klarar av med perfektion, han har vinglat där länge nog för att ha lärt sig konsten, åtminstone så tror han det. En ensam raket blixtrar i färg över en himmel så grå för att bevisa en poäng, men när den dör så är den bortglömd igen och allt är åter som det var. The happy song ljuder ur högtalarna när en tår sakta rinner ner längs hans kind, ingen behöver längre en superhjälte, det är nya tider nu. Som tur är så finns där ett ljus i slutet av tunneln, det må kanske vara ett tåg men å andra sidan kan det vara ett hopp som är värt att hålla fast vid nu när natten övergår mot dag..