onsdag 15 juli 2020

Nittionio är ju aldrigt riktigt helt hundra..

Förr ställde han sig alltid frågan om man kunde bli mer ensam än såhär och nu visade det sig att man kan det. Det finns inte mycket kvar nu, inte ens någonting att drömma om och då har isoleringen inte ens börjat, på riktigt. Men eder SuperHjälte räds inga virus, han räddar prinsessor och prinsar på löpande band. Ja, inte bara kungligheter utan även dom som inte betyder någonting, alla nödställda är hans mål men dom är så många så han hinner inte riktigt med. Liksom som när det börjar gå lite för fort på tetris® och man får panik och, sedan är det kört. Det senaste äventyret handlade just om hur han bland monster och demoner kämpade för att rädda den kanske viktigaste personen i världen. Nej, det var varken påskharen eller Min Fru (som jag inte har träffat på mycket länge, viket i sig är synd för hon är en underbar person. Men hon spelar en viktig roll i denna historien så det är ändå okej). Allt började tidigt en lördagsmorgon när han kom på sig själv sittandes naken på en sten mitt i en å med en fiol och en videokamera. Då insåg han till sin stora fasa att han varken var snygg eller kunde spela fiol. Denna insikt sårade honom litegrann och då mest att han inte kunde spela fiol. Men han vandrade hemåt och försökte komma på hur i hela friden han hade hade hamnat där och varför han valt just en fiol som sällskap när han ändå inte kunde spela på den. Svaren uteblev. Skogen var tät och han kände sig förföljd, kanske var det hans ärkefiende eller någon ilsken älg som var hungrig, så han beslutade sig iallafall för att klättra upp i ett träd och gömma sig en stund. Väl uppe i ett noggrant och väl utvalt träd så ser han att det redan sitter någon där, en vacker ung och lättklädd kvinna. Det blev en liten tryckt stämning då han inte kunde låta bli att stirra på henne. Inte mången ord blev sagda på en hel evighet. Men hon var vacker tänkte han när han plötsligt ser hur grenen hon satt på gick av och hon trillade ner och sprang iväg. Nu var han ensam kvar i trädet. Undrar om det var henne han skulle räddat, tänkte han en kort sekund innan han började fundera på färgen brandgult. Det var en vacker färg tyckte han, fast han vågade inte riktigt erkänna det för sig själv eller för någon annan. Men tanken är fri försökte han intala sig. Det var dags att klättra ner och vandra vidare. Väl nere på fast mark igen så tog han sig vidare genom snår och sly. Timmarna gick utan minsta äventyrliga upplevelse och tankarna skenade iväg. Det börjar skymma sade han för sig själv och stelnade till. Där framför honom bara en armslängd bort stod han nu öga mot öga med en Fladdermusmyra som var gigantisk och hade en kropp som en spindelråtta. Och just i detta ögonblick kände eder SuperHjälte sig så fruktansvärt liten och rädd. Han tittade på monstret och mumlade för sig själv något om att varför det alltid var han som skulle rädda alla andra och aldrig någon som kunde räddade honom. Men innan han han avsluta meningen så dök Min Fru upp lika strålande och vacker som alltid och med ett leende som kunde få isberg att smälta på sekunder. Hon skrek HALLÅ DÄR! och spände ögonen i besten som genast sprang gråtande där ifrån. Sedan kysste hon honom lätt på kinden och försvann lika snabbt som hon kommit. Men kyssen var magisk och fyllde hans hjärta med blommor och fjärilar, målade hans dystra sinne i en nästan helt brandgul färg och han bara log sådär fånigt som bara en lycklig misslyckad hjälte kan le. Han sträckte på sig och dansade vidare genom skogen, över sjön bort mot berget utan ett enda bekymmer i världen. Sedan hände det en massa mer spännande och dramatiska saker. Men allt slutade väl och eder SuperHjälte räddade den kanske viktigaste personen i världen. Och nya äventyr stundade där i fjärran och ensamheten kändes nästan som helt bortblåst och ett flyktigt ögonblick av lycka hade uppenbarat sig..

Inga kommentarer: