Att inte skrämma upp personer och ändå vilja ha en dialog om att man mår dåligt verkar vara en omöjlighet. Säger du tillexempel att du är självmordsbenägen så får dom panik och tror att du bara söker efter uppmärksamhet eller så försöker dom få dig att söka psykisk vård även då det inte är det du behöver, för du vet att du är psykiskt frisk eller lika psykiskt frisk som alla andra, kanske man ska säga. Och om man nu kommit så långt som till att man har hittat någon som man känner att man kan lita på och vill öppna sig för om sitt mörker, hur ska man då få dom att förstå när man inte ens själv förstår varför man känner så som man känner. Och hur vet man att dom verkligen vill lyssna på ditt osammanhängande svammel? Det är lite som om ett svenskt barn som inte har lärt sig läsa än skulle försöka sig på en instruktionsbok om just hur man lär sig att läsa, fast den är skriven på arabiska och det av en dansk. Helt obegripligt helt enkelt, men kanske nödvändigt att förstå för att kunna lösa problemet. Jag menar, man har nästan allt man kan önska sig av livet både fysiskt och psykiskt, allt utom just den där lilla detaljen som man ändå har flyktigt lite då och då, lyckan. Och om nu allt är solsken och fågelsång, hur sätter man då fingret på vad det är för mörka moln som fördunklar allt det som bara borde bestå av ljus? Det kanske är som dom säger att det alltid finns någon där som är villig att lyssna, men då krävs det ju ännu mer av den som ska försöka sätta ord till sina abstrakta tankar och riskera då att framstå som en total idiot när denne inte lyckas med detta. Och kommer troligtvis att må ännu sämre på grund av det. För dessa människor är varje dag en kamp som aldrig verkar ta slut och det mot dom svarta fåglarnas vrede. Hur länge orkar man kämpa mot något som man inte vet vad det är man kämpar mot och detta gång på gång och om och om igen, innan man ger upp? Men framför allt, vem fan har tid att ta tag i andras problem när man har sina egna? Och hur vet man när det är dags att ge upp..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar