En betraktelse av livet..

Moln så mörka svävandes över våra huvuden, och dom svarta fåglar som nu varit tysta en längre stund gör gällande att åter träda fram i ljuset. Det som varit kommer aldrig att läggas fram något mer, framtiden ett öppet sår och livet är det salt som får det att svida. Kraften sinar och det brinner en längtan av ro som föga orkar visa sitt intresse. Men hon var vacker som en solnedgång i sin blodiga och sönderrivna sommarklänning, han var stilig som en gud i sin skrud med en blodig kniv i sin hand och det är då tur att tårar inte syns i regnet när som kärlek går överstyr. Häxmästaren muttrar en besvärjelse och förbannar den dimma som döljer dina hemligheter allt för väl. En kanin skuttar okontrollerat förbi för att göra dig påmind om den lycka som aldrig kommer att bli. Ditt liv i en djup och mörk skog där man offrar en skändad flickas kropp till ett väsen av godo som inte lyssnar på obetydliga själars önskan om frihet. Kärleken är ett hån mot det som är verklighet, och ett dystert liv fortgår likt en misär i tristessens spår. Det är svårt att förstå, hur ett leende kan lysa upp en dag..

Kan man fuska i kärlek..?

Om nu verkligheten överträffar dikten, hur tråkig är då inte dikten..? Satt hemma en kväll och drack grogg, funderade på livet i största allmänhet när det plötsligt slog mig. Jag hade förlorat den stora kärleken. Detta hände för ett par år sedan förvisso, men det var först denna kväll som jag insåg det ( kanske det kan uppfattas som trögtänkthet men jag anser att om man tänker för snabbt så kanske man hoppar över viktiga bitar och på så vis kommer fram till fel svar ). Då som en blixt från klar himmel dök frågan upp.. Kan man fuska i kärlek..? Och i så fall, hur går det till..? Denna frågan förbryllar mig något så fruktansvärt, nästan lika mycket som frågan om tiden. Jag måste finna svaret, det måste finnas ett svar. Svaret borde ju vara att det är möjligt eftersom det inte finns något som är omöjligt. Men hur..? Och klarar jag av det..? Det finns ju risk att man sårar andra spelare på planen och det är oftast okej, men genom fusk..? Det känns inget bra. Borde jag kanske erkänna mig besegrad och gå vidare..? Nä, det är jag för gammal för. Så hur ska jag klara mig ur detta dilemma kan man ju undra..? Och det undrar jag med, men om det finns ett sätt så ska jag finna det. Jag måste finna det. För jag vägrar erkänna mig slagen..