Försvarstal för oss som dricker på julafton..

Tänk om folk kunde försöka förstå andra människors problem. Det låter som en självklarhet att folk inte bör vara fulla på julafton men det är inte så enkelt. Tänk att man kan må så dåligt så att fyllan är enda möjligheten att klara av att träffa sin familj denna julkväll. Man menar inget ont, man menar inte att utsätta barnen för obehaget av en alkoholpåverkad person. Även jag vet att förlorade själar som jag inte har något värde i juletider. Men förtjänar inte sådana som jag att få fira jul som alla andra..? Vi som mår dåligt har behov av samhörighet precis som alla andra. Det är inte ett val utan ett måste för att klara av kvällen, och jag tror inte att barnen tar skada av det. Om man inte gör det till mer än det är, och förklarar för dem att vissa människor inte klarar av pressade situationer utan att bedöva sinnet med diverse preparat, det är trots allt så verkligheten ser ut. Jag har aldrig skadat någon, varken barn eller vuxen, ändå måste jag känna skam för att jag inte klarar av att fira jul utan att dricka mig full och det ger mig ännu mer ångest än jag redan har..

När natten övergår mot dag..

Det känns olustigt när man känner sig tvingad att dricka trots att man inte har lust. Men med dagens arbetsmarknad där åtskilliga saknar jobb och dom som har jobb får uppleva stress, underbemanning, taskig arbetsmiljö, förtryck och brist på rättigheter, så är det kanske inte så konstigt. Om man då till exempel under dessa förhållanden jobbar någon konstigt skiftform som innebär att man att man bara är ledig någon dag då och då så är det lätt att känna sig tvingad att dricka när man väl är ledig även om man inte är sugen och trött som ett as. Det dröjer ju så länge tills nästa gång man får chansen, så det blir ett tvång. Är man då dessutom relativt ung så är det lätt att man börjar med droger istället då dessa inte är lika jobbiga att intaga som sprit, öl och vin. När man nått till detta stadiet i livet så kanske man börjar ställa sig existentiella frågor som meningen med livet mm. Och när man tror sig ha funnit svaret på dessa frågor så dyker alltid den sista frågan upp. Är livet verkligen värt att leva..? Och överväger svaret att det inte är det, men å andra sidan så kanske det blir det lite längre fram. Därför avvaktar man med att svara på den frågan in i det längsta. Man lever alltså enbart på hoppet om ett bättre liv..

Säger man ingenting så är det inte säkert att man finns..

Drick min broder, drick. Linda in dig i ett täcke och ge dig ut i natten omedveten och i tron att du ligger däckad i din koj. Eller så tar du en tripp till Tivoli och ger dig upp i diverse obehagliga karuseller. Trilla ner i ett hål av rent nostalgiska skäl och ge fingret till en polis. Dröm dig bort till äventyret om spänningen saknas i ditt liv. Men minnet sviker och hösten står i blom, nattens bödel stryker runt ditt inre och tiden stod still. Jag önskar du kunde se mig nu och ge dig till mig, låta mig skända din kropp för att sedan återgå till ensamhetens vrå. Inatt gråter jag mig till sömns som så många nätter förut, men vem gör inte det. Det känns som om man har slutat känna och om du undrar hur det känns så låt mig förtälja för dig att det inte alls känns så bra. Resväskan är packad men jag har ingenstans att resa och ingen att resa med, men jag vill ge mig av. Jag vill gå vilse i en Norsk skog, söka skydd i en grotta utan spindlar och bara finna mig själv när jag upplever tystnadens skrik. Naken vid en sjö i skenet av en eldstad, bara jag och dom svarta fåglarna. På avstånd hörs vargarnas ylande och i närheten en grävling som gör vad den ska. Där sitter jag och bara önskar att du var här och på vad jag skulle säga till dig då. Det finns inget nu, nu är redan då och då är därför inte nu och ölen är slut..

När hösten åter gör sin entré..

Det är så lugnt här nu, när rösterna i huvudet för tillfället har tystnat och smärtan somnat in en stund. Allt som saknas är ett besök av energin och dig, lusten är ju redan här. Utanför gottar hösten ner sig i soffan, det är visst någon film om svarta fåglar och gråa dagar. Hemma hos någon annan pågår ett galet spel om makt, pengar och våld, men inte här. Här lyser tristessen med sin ständiga närvaro och äventyret med sin frånvaro. Det finns tusen saker som lyser upp tillvaron men på nätet vinner hatet mer och mer mark för varje dag. Kan det vara ett bevis på att anarki inte fungerar..? Går du runt bland folk och lyssnar riktigt noga så kan du höra hur varannat hjärta brister. Det är inget vackert ljud, men det syns åtminstone inte. Drömmar utgörs av illusioner i en kamouflerad verklighet där kärleken alltid är intrasslad i taggtråd och rosenbuskar. Varför ska alltid ens tankar vara så svåra att förstå, när allt du önskar är att inte bli dömd av andra. Du låser dina dörrar och låter inte världen utanför få komma in. Tillsammans med ensamheten kan du inte bli sårad..

10år senare.

Tänk eder hur lätt det är att finna kärleken och det bara för att om inte ännu snabbare förlora den igen.

För något år sedan satt jag på ett tåg från Malmö och förbannade att jag förlorat den stor kärleken trots att jag knappt hade funnit den ännu. Nu sitter jag på ett likadant tåg ännu en gång på väg till Malmö fast denna gången förbannar jag ingenting, utan sörjer att det inte ens kommer att ges en andra chans för mig att få möjligheten att finna lyckan. Fast tur var väl kanske det för det hade säkert gått åt helvete ändå.

Och vidare snurrar tankarna på ingenting, just ingenting. Då, plötsligt dyker röksuget upp, lika objuden som alltid tränger hon sig på och irriterar mitt stilla lugn. Det skapas ett kaos ur fragment av det som en gång varit bitar av ett stort och vackert ro. Jag vet att det ligger två ej så bortglömda cigg djupt begravda i min tomma och ekobeklädda frys. Det är kanske dags att gräva fram dessa och tända på, för vad är väl annars meningen med att genomlida sju, åtta månader av helvetets ovackra sinnesro. Men jag lät henne skända min sargade kropp och brutalt våldföra sig på mina bisarra tankar i förhoppningen om att en dag bli fri från samhällets järngrepp om mitt liv. Tänk vackra tankar, tänk vackra tankar, tänk vackra tankar..

Och jorden snurrar sitt varv..

Med tanke på hur man blev så är det kanske tur att man aldrig bildade familj. Man drömmer om lycka och välgång, men drömmar förblir drömmar och just ingenting annat än drömmar. Så här står man i det verkliga livet, sambo med ensamheten och bästa vän med flaskan och diverse piller. I ögonvrån ser man livet passera förbi i ett myller av lyckliga människor som inte är som vi. Problemet är bara det att alla dessa så kallade lyckliga människor som är statister i din egna verklighet, har sina egna bekymmer och är inte alltid så lyckliga som dom kan ge sken av att vara, dom är som du. Men att andra är olyckliga gör dig föga lycklig. Man gör vad man kan för att passa in och passar man inte in så gör man vad man kan för att vara speciell, och lyckas inte det så går man hem och gråter i kudden en stund för att sedan nästa dag göra om allt igen. Man fantiserar ihop att man har ett spännande liv men tiden springer iväg och snart sitter man där gammal grå och bitter, lever på gamla minnen och sin forna skönhet. Men det kanske är det som är livet..

Små världsliga ting..

Kvinnan är ond, oberäknelig och alltid med dolda motiv, det är hennes natur. Sommaren lider mot sitt slut och ingenting är längre som förut. Innebörden av frihet har blivit till fångenskap, slaveri. Du är inte fri, det är bara som du tror. Kapitalet suger livet ur lusten och kreativiteten. Utanför din bubbla lever folk i fattigdom, förtryck och dårskap, men tittar du upp mot himmelen och har näsan i vädret så slipper du se och förstå, och med din ipod i örat så slipper du till och med att höra något annat än dina egna förvridna tankar, dåren är du. Medmänsklighet har bytts ut mot egoism och det av politiska skäl. Blotta tanken på att man nu vill försöka lagstifta bort fattigdom och det med stöd av folket, det får mig att vilja svälja all världens sperma, för att sedan spy upp den över dom som tror att dom är lite mer än alla andra. Ett naket kvinnobröst fladdrar hastigt förbi, det blir snart skandal och oavsett vad så är kvinnan vars bröst av okänd anledning nyss skymtats, ingenting värd. Men det är väl inte hennes fel att hon fötts med bröst. Hur kan det komma sig att synen på allt har förflyttat sig, när blev normen det negativa och vem lät moralismen växa sig så stark..? Vi tror vi bygger murar men förstår inte att vi bara murar in oss. Fast världen kanske behöver en ny mur, det var ju ett tag sedan Berlinmuren revs. Det skulle ju oxå skapa jobb i länderna runt Eu´s ytterkanter om så bara för ett par år, och så kan ju muren finansieras med reklam så den inte blir så dyr. Kina, detta underbara föregångsland med billig arbetskraft, censur, diktatur och dödsstraff. Vi får väl lämna en öppning i muren för deras propaganda. Om man tar bort och förbjuder ordet arbetslöshet, då finns det ju inte någon arbetslöshet kvar. Det är så politiker löser problem..

En påse ekologiska morötter & en hatt..

Han såg på världen ur ett lite djupare perspektiv än alla andra och missade därför ganska ofta det uppenbara. Nä, han var inte dum i huvudet utan bara lite märklig och egen. Han var rädd för att avvika från mängden och livrädd för att göra fel. Han kände sig helt enkelt ensam vilket han givetvis också var.

Det var en solig dag och genom fönstret från tåget for landskap förbi, det var grönt. Sommaren gjorde sitt pass och ett par timmar längre fram hägrade paradiset, en värld där ingen och inget var att ta för givet. Fritt från våld och förtryck, en plats där sned som rak har samma värde och ingen är mer än någon annan. Det var bara där och ute på de sju haven som han verkligen kände sig fri. Och nu vart han påväg för att finna meningen med sitt meningslösa liv. Han sitter och minns tillbaka på alla fel och misslyckanden han gjort genom åren. Visst kan man säkert skylla någon högre makt för en del, men allt för ofta har nog skulden varit helt och hållet min egna. Det finns ett antal chanser med öppet mål och ett och annat glasklart läge som gått i kvav på grund av den dåliga självkänslan som gödslats av människors förakt mot dom som inte passar in. Det finns tusen och åter tusen saker att ångra, men bara ett par få att inte. Det värsta av allt med sitt liv tycker han nog det är att inte vara behövd. När ingen behöver ens hjälp, råd eller närhet, det är då man bleknar i konturerna som människa, det är då man sjunker djupare ner i ett bottenlösa hålet av ingenting som suger lusten ur livet. Utanför skiner solen fortfarande som ett hån och tåget närmar sig en station, det börjar bli dags att göra sig färdig för att stiga av..

En vacker vision.

Hela världen är satt i brand och kapitalet njuter i fulla drag. Äntligen kan dom pissa på sina anställda och förtrycka dom svaga. Precis som dom längtat efter ända sedan dom själva blev mobbade som barn. Och visst, hämd är en rätt som serveras bäst kall, men dom ska också veta, att det som dom ger är det som dom kommer att få tillbaka, fast i mycket större skala. Så när folket tillslut kommer att döma ut sina straff så är det inte i någon domstol, inte av kärlek eller nåd, utan av rent och ärligt hat. Då kommer era huvuden att rulla och ert blodet att flöda, färga marken och  hela världen röd. Och varken makt eller pengar skola giva eder någon tröst, bara så att ni vet..