Under Nattens Sista Timmar..

Jag föll från livets berg, jag föll och höll på att tappa hoppet. Då plötsligt en natt så fanns hon där och räckte ut en hjälpande hand, hon var full men det hon sa gav mig åter tron på chansen till lusten igen. Frågan är bara hur, hur gräver man ner besattheten när marken är frusen till is och hur ska man kunna se solen genom snöstormens dis..? Jag har iallafall slutat falla och funderar på att börja klättra mot toppen igen. Men först måste jag nog hämta andan efter fallet och försöka lokalisera mina tankar och mig själv. Nya krafter skola stärka min trötta kropp och åter giva mig resning i kampen om förlåtelse och nya chanser. Nu var vi där igen, balanserandes på den hårfina knivseggen mellan det förgångna och det som komma skall, mellan förnuft och galenskap. Hon sa "Dom tycker bara att det var bättre förr för att dom inte vet hur bra framtiden kommer att bli" och jag tror att det är mera sant än hon själv förstår. Så om du tvunget ska gråta, så gör det av lycka istället för av sorg..

Medan du sov..

Tänker att om en liten stund börjar klockorna ringa och sängens värme byts mot ångest och vånda. Sedan tittar man ut genom fönstret och ser snön vräka ner, då är det nära att man ger upp. Men tapper som man är så ger man sig av för att i åtta timmar förnedras och bespottas av dom som tror att dom är lite mer än alla andra. Men vi kan ta det, en liten stund till. Sedan ska dom få smaka på folkets makt, och den smakar sällan sockersött..

Fragment av ett minne..

& Mannen i sten sade...
...Ingenting, ändå trodde jag mig förstå vad han menade, även fast jag nu föga minns vad det handlade om. Kanske var det om broderskap, sympati och respekt för allt levande. Men troligtvis så var det inte det utan något om egoism och sånt som ingen borde orka lyssna på. Fast att jag var full då och att det nu är längesedan, så kan jag ibland önska att jag kunde minnas vad han sa. För på något vis så är det hans ord som har varit med och skapat den jag nu är, och om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa. Hur som så var det en rolig tid fylld av kärlek, flum och äventyr och det kan jag sakna nu även om jag inte vill uppleva det igen. Och vad jag vill ha sagt med detta har jag ingen aning om men jag kände att jag behövde få det ur mig iaf..

I skuggan av en verklighet..

Här i landet långt borta och sedan länge bortglömt råder det ett spindelnäts täckt och ouppmärksamt lugn och det får mig att funderar över dom saker som folk inte längre bryr sig om. Och med snö som vackert dalar från en himmel så grå är det lätt att drömma sig bort och glömma det som är viktigt i livet. Men vad är det..? Varför värderar vi onödig kunskap så högt..? Vart har alla hjältar tagit vägen..? Vad är kärlek..? Varför är du så kall..? Det föll över mig att det inte finns något som är viktigt, alltså riktigt viktigt. Jo, det är klart att det finns viktiga saker så som rättvisa och solidaritet mm. Fast folk bryr sig inte om sådant längre så därför faller det också bort.

- Kärlek! Skriker du säkert nu. Men kärleken är bara en myt, den finns helt enkelt inte. Den är bara en samling känslor av olika slag som har lindats in i en förpackning av lögner och socker söta omslag. Nä, kärleken går också bort. Men vad finns det då kvar i livet när man skalat bort allt som bara är lögner, fantasier och drömmar..? Ingenting, precis ingenting..