Det är lätt att, eller lätt är kanske fel uttryck men det är inte jättesvårt att förstå hur personer fungerar om man bara får tillräckligt med tid att studera dem. Visst, det finns alltid obegripligheter som man aldrig når hur mycket man än gräver i deras sinne men i det stora hela så kan man ändå förstå hur dom känner, tycker och tänker och vad som driver dem. Och deras ögon avslöjar alltid mycket mer än dom önskar säga. Men för att inte skrämma iväg dem så håller man en hel del av känslorna man uppmärksammat för sig själv och objektet i fråga misstänker ingenting. Och relationen kan fortsätta på ett för båda parter tillfredsställande sätt.
Sedan finns det alltid en person som man aldrig begriper sig på hur mycket man än försöker och hur mycket tid man än lägger ner, kämpar, gräver och söker. Visst, andra kanske tycker att man är ganska enkel att få grepp om men jag undrar om dom verkligen förstår mer än det lilla som finns på ytan. Kanske, kanske inte, men jag känner ändå att jag aldrig har fått grepp om hur jag själv fungerar detta trotts att jag lagt ner flera tusen timmar på det. Jag finner alltid låsta dörrar i mitt inre vissa går att sparka upp andra går att dyrka men en del av dem förblir låsta och så finns det dom dörrarna som man inte ens vågar känna på av rädsla för att det ska väcka de svarta fåglarnas vrede. Men behöver det vara så, borde man inte känna och kunna lita på sig själv så pass mycket att man vågade vara helt öppen och ärlig i sin ensamhet iallafall..? Tydligen inte. Och vad är det som gör just mig så svår, eller är det som så att alla människor bär på så mycket konstigheter som ingen, inte ens dom själva kan förstå och är det då som så att man bara tror att man har koll på de objekt man studerat men i själva verket har man bara skrapat på ytan och vet mindre, mycket mindre än vad man tror..? Sluta tvivla på dig själv..
