Dagen som ingen ville kännas vid kom närmre för var minut. Han gick lite frånvarandes i ångestfyllda tankar, vem kunde tro att det skulle vara just han som var den felande länken i sitt eget liv? Han strövade framåt i regnet ensam och eländig, önskade att han hoppat från järnvägsbron som det var tänkt. Men han hade inte haft modet till det, när väl tåget (som för en gångs skull var i tid) susade förbi. Han hade som vanligt börjat vela som han alltid gjorde när det blev dags att fatta ett beslut. Nåväl, han närmade sig slutet på sina tankar och började drömma eller rättare sagt låta fantasin sväva iväg med honom, mot ett bättre liv.
Regn, o detta regn
så vackert strilande
att det döljer mina tårar
Från en himmel så grå
speglar det mitt sinne
Om kärleken kunde vara fri
vore mitt hjärta likt solen
en tidsbegränsad lycka
som snart vore förbi..
Ja, han var poet eller ville i alla fall vara en. Om sedan folk ansåg det eller inte, det spelade nog mindre roll. Men varför kunde inte kärleken valt honom som sin favorit? Kanske var han dum i huvudet, fast det hade han ju papper på att han inte var, så det måste vara något annat. Jo, ful var han ju. Fast vissa dagar var han ju riktigt snygg om han själv fick säga det, så det borde nog inte vara det heller. Det var svårt att förstå vart det hade gått så fel.
Han öppnade barskåpet och plockade fram en flaska med Absint, glas efter glas fick han i sig och lättare blev hans själ. Det snurrade i huvudet så pass mycket att han var tvungen att lägga sig ner en stund, vilket i sin tur fick honom att somna. Men där i det omedvetna grävdes minnen upp och visade sig på ett i och för sig rörigt och obegripligt vis. Men om man börjar rota och sortera upp tankarna, minnena och drömmarna så kanske dom klarnar något. Dom var i själva verket en resa genom livet, så som det hade varit och så som han önskade att det skulle blivit. Men när han vaknar gör sig verkligheten åter påmind och allt blir som förut..
