Livet är blott en dröm i färg..

Irland borde vunnit Eurovision och Peter borde vunnit BigBrother och eder hjälte borde varit lycklig. Men så äro icke fallet, både Irland och Peter förlorade och eder hjälte är inbjuden på bröllop, kan det bli värre..? Ja det kan det, Hans The Cure skiva fungerar inte längre, sönderlyssnad kanske, vad vet jag. Gott om kärlek är det oxå ont om. Kvinnan som betyder allt förstår inte hur mycket han vill ha henne eller kanske hon skiter i det, åter igen, vad vet jag. Men det finns säkert något litet ljus någonstans i livet, frågan är bara var och varför. Snart, om en stund kommer livet att hylla honom med lycka och kärlek, vilket skämt. Det fanns en som en gång kunde varit allt men som på grund av olika omständigheter inte blev något, det gör ont. Nu står han här och funderar på vad livet har att ge, kanske skapar man sina egna öden och i så fall undrar han hur. Varför är allt så svart när det borde varit vitt, livet är blott en dröm i färg..

Hängandes på korset hinner man tänka lite..

Jag var på väg, men valde att stanna upp. Det finns så mycket man ska hinna med här i livet, men varför man ska göra det är det ingen som vet och jag tror inte ens att folk vill veta. Det är väl lättare att bara tugga vidare och låta tiden ha sin gång. Skulle det sedan bli fel så tror man helt ovetandes att det är helt rätt, att det vart så det skulle bli. Men jag köper inte det, fel är fel även om ingen vet att det inte är rätt. Så därför sitter jag nu här och försöker förstå vad det är som är och varför. Och jag undrar om detta fördröjer resans gång eller om målet kommer att angöras i tid och utebli totalt..? Jag förstår att dom som är viktiga måste blir sura och inte kunna förstå varför. Och jag förstår också att förlåt aldrig kommer att godtagas, men med åren säkert glömmas bort. Men hur det än må sluta så var detta ett val som jag var tvungen att göra, det kunde helt enkelt inte vara ogjort för framtiden står som alltid på spel..

Upp till kamp!

Glittrande ögon i gnistrande snö, bländande solsken. Våren är på väg med stora steg, jag ser lastbilar spy ut sina avgaser och känner vinden som forslar den iväg. Drömmen om en renare värld, fast Japan ligger inte intill och tur är väl det. Kärnkraft är ingen ren energi och nästa gång kan katastrofen vara vi. Regeringen snackar bara en massa skit, ska vi tåla det..? Marknaden hånar, bespottar och ser ner på dig. Deras mål, att krossa dig och alla andra med. Tomma ord ur en glappande käft som har smakat på makten och berusats av det, måste ha mer och mer och mer. Ett choklad, det heter det och koden är knäckt den med och psykfallen blir bara fler och fler och fler. Det börjar bli dags att ena er och återta makten, för ni är många fler.. Rättvisan är värd att kämpa för och vem skulle kunna stoppa det..?

I väntan på livet..

När man träffar gamla vänner och börjar prata minnen så är det väldigt lätt att man spräcker den kalla och hårda fasad man genom förnekande och förträngande byggt upp under så lång tid. Plötsligt är man låg och olycklig igen. Känslan att vara övergiven tär på sinnena och dom svarta fåglarna hjälper villigt till. Galenskapen hotar allt som kunde blivit men som aldrig blev, som gömts undan för att tyna bort i ensamhet. Men nu är allt blottat igen, vänner som försvann och kärlekar som brändes till aska och av vinden spreds. Hur allt kunde gå som det blev handlar bara om otur och osynkad tid. Och den som säger att det som är menat att bli det blir, har helt missförstått livets spel. Funderar på att vakna och kräva tillbaka det som skulle varit mitt, ett blodbad på obestämd tid..

Nu kommer hon igen..

Nu kommer hon igen, likt en påträngande telefonförsäljare som aldrig ger sig av. Och helt paralyserad sitter jag där i ett hörn och skakar. Och jag vill hoppa av, hoppa av livet en liten stund, bara så pass länge tills hon gett sig iväg igen. Men då står väl döden där med ett hånande tonfall och motar mig likt en nattklubbs vakt som berusat sig själv med makt. Snart klarar jag inte att hålla henne på avstånd längre, jag orkar inte.. Jag får inte ge upp, måste kämpa vidare, och vidare och vidare. Ser ett nattsvart mörker sänka sig, det är över, tills nästa gång..

Torsdag 04:19

Nostalgin kom förbi på en fika idag och det fick mig att tänka på dom tider som var. Dom tider när du och jag.. Jag tror jag skulle kunna offra nästan allt för att få gå tillbaka i tiden och göra om, men framför allt, göra rätt. Det vart så mycket som blev fel, som inte skulle blivit det. Kanske var det du, men troligtvis så var det jag..
Ville bara säga att jag tänker på dig ibland..

Ur fokus..

Tankarna frigör sig själva och beblandar sig med drömmar av olika slag. Resultatet blir att jag drömmer mig bort till en annan värld och tappar fokus på vad jag nu än må hålla på med. Det finns ett hus i ett land långt här ifrån som jag har ett gott öga till, jag befinner mig troligen där just nu. Där tillsammans med någon som jag bryr mig om och håller av. Fast vad vi gör är lite diffust och otydligt, men vi har det säkert trevligt, annars vore jag nog inte där. Fast det är jag ju i och för sig inte för jag är ju här, här i den bittra och kalla verkligheten och håller på att blanda ihop massa kemikalier, för det är ju sånt som jag gör när jag inte drömmer mig bort..

Blickar bortom fjärran tider..

Såhär i slutet av årets första månad blir det lätt att man börjar fundera på framtiden, vad ödet har för planer och mot vilka äventyr livet ska lotsa dig..? Kommer den mytomspunna kärleken att knacka på din dörr, ska man våldtas av döden eller förblir ensamheten även fortsättningsvis din ende vän..? Själv tänker jag i år göra som alla andra, bara tänka på mig själv och skita i alla och allt, men fortsätta trycka på gilla knappen på Facebook, så klart. För vissa beteende kan man bara inte sluta med så där utan vidare..