Hon förlorade sin oskuld på en festival, mot sin vilja. Förövaren kände inte någon skuld, bara stolthet över sin erövring. En lycklig kväll som slutade i tårar. Var fanns superhjältarna som skulle rädda henne, vart fanns jag. Hon hade hoppats in i det sista men ingen kom. Lämnad ensam till ett öde värre än döden. Hon stod på järnvägsbron och väntade på att det skulle komma ett tåg, hon valde mellan det och rot’n å. Vem skulle tro henne när hon var klädd så, vem skulle stå på hennes sida och framför allt, vem skulle kunna älska henne, besudlad som hon var. Dom salta tårarna var det ingen som såg och tankarna förblev hennes egna. Var fanns Gud, eller var detta ett bevis på att han inte fanns. Har du märkt att en ensam alltid är svagast när hennes ensamhet växer sig stor. Tiotusen besökare och inte någon som gjorde något. Vänner, familj märkte föga. Förövaren gick fri. En ung vacker flickas liv är tydligen inte värt någonting. Det gör mig ont att jag inte var där, jag hade gärna offrat mitt liv för hennes skull. Men nu får jag sörja vid hennes grav och skänka tankar till det, som hon hade kunnat bli. Mina tårar faller över hennes sten, och jag saknar henne så..
