I skuggan av dom stora..

Tänker man på dom som kan skriva med känsla och som alltid hittar dom rätta orden i dom meningar som träffar rakt in i hjärtat eller själen. Tänker man på dom så inser man snart att man är ganska liten och ganska värdelös. Visst, dom är inte många men dom finns där hela tiden som ett hinder och en inspiration. Jag vill så gärna kunna mäta mig med dessa mäktiga Gudar, men det vore väl att förhäva sig. Många av dom är döda men några lever än, jag vill hyllar dem alla men finner inte orden värda deras storhet. Så varför kan man då inte inse sina begränsningar och bara ge upp? Svaret på den frågan måste nog bli att även om man inte kan komma upp i deras klass så vill man iallafall finnas till. Men den verkliga frågan är nog om man verkligen gör det eller om man bara bleknar bort i deras skugga? Mörkret sänker sig över det dystra i en enslings tragiska liv. Jag är ingenting och kommer så alltid att förbli..