Bilder Ur En Krossad Spegel..

Så skulle man då äntligen slippa sitt tunga öde. Vandringen började slita på både kropp själ och där bortom horisonten skymtade den gamla världen, jag var nästan hemma men det var långt kvar och vinternattens kyla var bitande. Vargarnas ylande kom närmare och närmare och björnen flåsade mig i nacken, alla ville skända min orena kropp. Jag var tvungen att hitta en fredad plats där jag kunde få pusta ut och vila en stund, varför gör hon så mot mig..? Tänk om jag inte var önskvärd hemma eller om jag inte finner ro där, tänk om jag måste svika henne igen och ge mig ut på nya äventyr. Jag var rädd, sprickorna i den torra jordskorpan gjorde mig uppmärksam på mina egna sår, dom var inte vackra. Äntligen fann jag ett hål i marken där jag kunde finna skydd mot kylan och låta styrkan återvända, jag kröp ner och väntade. Snart stiger vårsolen fram och då fortsätter min vandring och till sommaren har jag förhoppningsvis nått mitt mål, där hon står och väntar på mig med förlåtande blick och med öppna armar. Och min förlorade själ finner äntligen sin frid. Jag är så trött på tidens hån, så trött på tidens hån..