Med tanke på hur man blev så är det kanske tur att man aldrig bildade familj. Man drömmer om lycka och välgång, men drömmar förblir drömmar och just ingenting annat än drömmar. Så här står man i det verkliga livet, sambo med ensamheten och bästa vän med flaskan och diverse piller. I ögonvrån ser man livet passera förbi i ett myller av lyckliga människor som inte är som vi. Problemet är bara det att alla dessa så kallade lyckliga människor som är statister i din egna verklighet, har sina egna bekymmer och är inte alltid så lyckliga som dom kan ge sken av att vara, dom är som du. Men att andra är olyckliga gör dig föga lycklig. Man gör vad man kan för att passa in och passar man inte in så gör man vad man kan för att vara speciell, och lyckas inte det så går man hem och gråter i kudden en stund för att sedan nästa dag göra om allt igen. Man fantiserar ihop att man har ett spännande liv men tiden springer iväg och snart sitter man där gammal grå och bitter, lever på gamla minnen och sin forna skönhet. Men det kanske är det som är livet..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar