O jag som trodde att livs energin skulle flöda så här i vårsolens sken, men ack så fel man kan tro. Fast ska jag vara helt ärlig så tror jag att det är spritens frånvaro som helt enkelt tvingar bort glädjen ur livet. Jag måste börja dricka igen. Så kom o höj ditt glas i en skål, du som fortfarande är min vän. Fast jag frågar mig själv om och om igen, varför du inte längre pratar med mig? För vad jag kan minnas så var våra stunder tillsammans både goda o glada, men jag kan ju ha fel. O till dig som helt sparkat ut mig ur dina tankar kan jag bara säga.. Eller nä, det kan jag inte bara säga.. Men visst kommer tiden att spela en stor roll i kommande äventyr, fastän att plast bygger livet i grå betong o pryder det med vackra verk av konst o smärta i form av små svarta fåglar som flyger runt i mitt huvud. Dom svarta fåglarna som du en gång så smidigt planterade där i min hjärna, då när vi låg o sov tätt ihop slingrade i en bädd av våta drömmar. Drömmar som nu har bleknat till simpla dimmiga gamla minnen så bittra så. Fast bestående är dom såren som deras vassa klor river upp gång på gång o smärtan i deras sång är outhärdlig. Det var inte så här jag hade planerat att det skulle bli, men jag får väl skylla mig själv..
Det var du som skapade den jag nu är och det är också du som krossar mig igen, o det är nog därför som jag fortsätter att älska dig, o älska dig kommer jag att göra hela detta kapitel ut och en bit in på nästa i förhoppning om att du ska finna dig för att ge dig själv till mig. Då kommer tiden att stå still..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar