I väntan på livet..

När man träffar gamla vänner och börjar prata minnen så är det väldigt lätt att man spräcker den kalla och hårda fasad man genom förnekande och förträngande byggt upp under så lång tid. Plötsligt är man låg och olycklig igen. Känslan att vara övergiven tär på sinnena och dom svarta fåglarna hjälper villigt till. Galenskapen hotar allt som kunde blivit men som aldrig blev, som gömts undan för att tyna bort i ensamhet. Men nu är allt blottat igen, vänner som försvann och kärlekar som brändes till aska och av vinden spreds. Hur allt kunde gå som det blev handlar bara om otur och osynkad tid. Och den som säger att det som är menat att bli det blir, har helt missförstått livets spel. Funderar på att vakna och kräva tillbaka det som skulle varit mitt, ett blodbad på obestämd tid..