Solen sken och träden var beklädda i höstens färger som speglade sig i vattnet. Orden som fyllde luften var lugna, vackra och dränkta i glädje. Även om jag inte kan minnas hur dom lät, så lyckades jag ändå fånga känslan av dem och den tänker jag bevara ett tag. Inte en svart fågel så långt ögat kunde nå. Jag tog ner henne till ån, och en bit där ifrån beskådade vi grodan en liten stund. Jag förstår inte varför just grodan känns så viktig, men det är något speciellt med den. Kanske är det symboliken av prinsessan som kysser grodan som då blir en prins, kanske hoppas jag på att det är just jag som är den grodan. Eller så är det bara en vacker skapelse. Jag hade vackra drömmar den natten och hjärtat slog ett par extra slag, helt i onödan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar