Kastanjefärgade drömmar av minnen..

Dolt i dimma sipprar minnen fram, fram mot sin vilja. Det är mycket som man ångrar att man minns och väldigt få minnen som man skulle vilja minnas igen. Det regnar, det gör inte saken bättre. Hösten gör plötsligt en hotande gest mot den dagdrömmande sensommarvärmen, och den ger sig av mot trevligare och mer välkommnande länder. Hösten hon plågar alla som inte hyllar henne och det är det ingen mer än jag som gör, så livet blir till ett helvete för de stackars saliga själar som människor är. Forntiden är den nya framtiden och allt blir åter svart och vitt som i sintur blir grått, grått, grått så jävla grått. Jag dök till botten för att söka skydd mot det grå, men flöt sakta upp då jag inte ens var önskvärd där. Det går nazister på våra gator och jag önskar att det inte gjorde det, för dom skrämmer skiten ur mig, och jag är säker på att dom vill döda mig. Nu har natten gjort sin entré och jag vågar inte somna, hur trött jag än är. Röken lägger sig tungt över rummets nedre del, röken är ett skydd mot det som inte ska ske. Och styrkan i din avlägsna röst ger mig hoppet åter, om att dagen skola skänka oss en ängel som kan röja undan all missär i denna dystra värld. Och i mina kommande drömmar, drömmer jag inte mer om att jag önskade att du var här..